Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Dessa numera vedertagna härskartekniker myntades 1976 av den norska feministen och socialpsykologen Berit Ås. Därefter har hennes tankegods flitigt använts i kvinnokampen mot manliga härskare.

Den svenske mästaren i härskarteknikklassen heter som bekant Göran Persson. Hans kunskaper på området är så imponerande att han som konsult har föreläst i ämnet i Berit Ås hemland. Själv var jag på vippen att bli feminist när en grinig Persson i valrörelsen 1998 med utstuderad beräkning låtsades råka släcka ljuset och stänga av mikrofonen så fort hans kvinnliga valkampanjkompis Margot Wallström skulle tala.

I retorikkonsulten Elaine Bergqvists aktuella bok Härskarteknik (frank förlag, 2008) förs diskussionen flera steg framåt. Här får man dessutom användbara tips om hur man med friskt mod och syrliga motfrågor effektivt punkterar härskarmetoder var helst man stöter på dem.

”Spegla situationen” och gör klart för förtryckaren vad som fick dig att känna dig osynlig, löjlig eller tillplattad i största allmänhet, lyder Bergqvists råd. Det kan vara lättare sagt än gjort, men självklart är det bättre att göra ”härskaren” medveten om att man har genomskådat hans tarvliga strategi än att behålla ilskan inombords.

Mest imponeras jag av att Bergqvist rättframt hävdar att både män och kvinnor begagnar sig av hennes sju väl definierade härskartekniker. Det kan ske genom projiceringsmetoden (du påpekar att något är fel och får själv skulden för felet), komplimangsmetoden (du faller för smicker och blir utnyttjad), stereotypmetoden (du straffas för att du är extra duktig), självför-­ vållad härskarteknik (du förminskar dig själv och bjussar på övertaget), uteslutningsmetoden (ingen ser dig), hierarkimetoden (över- eller underläge utnyttjas för att tysta dig) och slutligen tidsmetoden.

Den sistnämnda tekniken utövas särskilt flitigt av män i övre medelåldern, har jag märkt. Särskilt när de försöker täppa till mun på företrädesvis kvinnliga debattmotståndare genom att slå dem i huvudet med hur länge de själva har jobbat i branschen, varit LO-ordförande, eller att de minsann slet med frågan innan diskussionspartnern knappt var född.

Sedan kan man förvisso invända att den som snoppar av en debattmotståndare med anklagelsen att denne använder sig av härskarteknik, själv ägnar sig åt just detta. Till Bergqvists sju punkter bör man kanske därför lägga en åttonde: inverterad härskarteknik.