Den svenska grundlagen har just genomgått en av de största liberala reformerna på flera decennier. Ändå har Sverige en bra bit kvar till en konstitutionell ordning grundad på liberala värden.

Om detta skriver Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap, i den färska skriften Stärkta men inte starka – om svenska domstolars svaga konstitutionella ställning. Nergelius är en av Sveriges ledande experter inom konstitutionell rätt, och hans bok är en plädering för en stärkt domstolsmakt utifrån liberala idéer om maktdelning. Han frågar sig varför en borgerlig regering inte visar större intresse för rättspolitiska frågor utöver brottsbekämpning och effektivitetsvinster.

Grundlagsreformen i början av året är förvisso en liberal framgång, men den är också i första hand resultatet av enskilda riksdagsmäns engagemang – inte av någon givande diskussion inom Alliansen om vilka värden och principer som ska ligga till grund för den svenska konstitutionen. Riksdagsmannen Henrik von Sydow (M) och tidigare MP-språkröret Peter Eriksson har varit pådrivande. Båda har verkat för ett avskaffande av det så kallade ”uppenbarhetskravet” i regeringsformens elfte kapitel.

Genom den ändringen har varje svensk domstol fått i uppdrag att slå vakt om svenskarnas rättigheter i förhållande till myndigheter och lagstiftande politiker. Tidigare hette det att domstolar bara fick bortse från bestämmelser som stod i ”uppenbar” strid med grundlag. Sedan den 1 januari i år är denna formulering struken, vilket innebär att varje svensk domstol har till uppgift att alltid slå ner på lagar som strider mot grundlagen.

Samtidigt är det talande att denna reform inte föregicks av någon större offentlig debatt. När lagändringen trädde i kraft tycktes få medier ha uppfattat innebörden av grundlagsändringen. Många fokuserade på den nya formuleringen i regeringsformen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle – en korrekt observation med symbolisk snarare än juridisk innebörd, och som fick SD att rösta nej till den nya grundlagen. Men den uteblivna debatten om det där strukna ordet ”uppenbart” vittnar om att inte bara journalister, utan också de politiker som tryckte på ja-knappen för en ny grundlag, hade svårt att förstå innebörden av reformen.

Det finns en historisk förklaring till ointresset för grundlagsfrågor i svensk politisk debatt. Regeringsformen från 1809 var inte skriven av någon James Madison eller Thomas Jefferson, och den kom tidigt att betraktas som ett symboldokument utan praktisk betydelse. Inte heller den nya grundlagen från 1974 och de paragrafer om mänskliga fri- och rättigheter som tillkommit efteråt har fått något större genomslag i våra domstolar.

Folkhemmets arkitekter ansåg att det inte behövdes något konstitutionellt skydd för grundläggande rättigheter i Sverige, där politiker och myndigheter självklart stod på den enskilda människans sida. Den synen har vi nu definitivt lämnat bakom oss.

Paulina Neuding är chefredaktör för det liberala samhällsmagasinet Neo.
paulina@magasinetneo.se