Det rödgröna samarbetet spricker. Det blev tydligt direkt efter att de tre partiernas skuggbudget presenterades igår.

”Vi får se”, sade Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros till TT, ”om det blir någon gemensam vårbudget, det naturliga är att oppositionen formerar sig mot slutet av en mandatperiod”. ”Vi behöver ge varandra mer utrymme nu”, sade Miljöpartiets dito Mikaela Valtersson. På den gemensamma hemsidan rodgron.se meddelades att sajten ”kommer att släckas ned under de närmsta dagarna”.

Partierna hade heller inte gjort någon särskild ansträngning inför skuggbudgeten. Den fortsatte på vårbudgeten och valplattformen, vilka ju väljarna redan har underkänt med rejält eftertryck. Gårdagens gemensamma framträdande var blott en symbolhandling. ”Tomgångspolitik” var finansminister Anders Borgs kommentar.

Av De rödgröna har Miljöpartiet kommit ut mest välbehållet. Språkrören behöver bara se sig kring. Där finns ingen framtid.

Socialdemokraterna har decimerats kraftigt. Mona Sahlins omfattande ambition att reformera partiet ledde inte fram till några nya tankar alls – om man inte räknar tunnelbanebutlern och de könsneutrala toaletterna, förstås, men de var inga valvinnare. Och efter valet står det klart att Sahlin tänker sitta kvar. Chanserna att S kommer fram med en ny politik till 2014 är små.

Vänsterpartiet, ja det fortsätter att vara Vänsterpartiet. Lars Ohly tänker inte lämna över till en mindre dogmatisk generation.

Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.

Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.

Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.

Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.

Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.