OECD har granskat Sveriges reformer av sjukförsäkring och förtidspension. Experterna från industriländernas samarbetsorganisation uttrycker sig lika torrt i skrift som diagram, men mellan raderna står förvåningen i eldskrift: Gudars vad frånvaron minskar. Gudars vad hög den fortfarande är!
Vid 2000-talets mitt hade var sjunde svensk i arbetsför ålder antingen sjukpenning eller förtidspension. Regeringen Persson hade tappat greppet och under lång tid lagt mer kraft på att skuldbelägga dem som försökte tala om problemet än på att göra någonting åt det. Människor föstes åt sidan, miljarderna rullade.
Socialförsäkringarna hade förlorat kontakten med sitt ursprungliga syfte. Som etnologerna Jonas Frykman och Kjell Hansen konstaterar i boken I ohälsans tid (Carlssons, 2009) användes sjukskrivningar ”som ett universalredskap för att lösa en rad av sociala problem hos en jämförelsevis frisk befolkning”. I debatten talades om sjukskrivning som en följd av press och stress i arbetslivet, men verkligheten var mer komplicerad. Ju fler som hade jobb i en region, desto lägre var sjukfrånvaron.
Till sist blev det ohållbart och S-regeringen fick lov att agera. Men man vågade sig aldrig fram till öppen debatt och riktiga reformer. I stället började man tolka reglerna på ett lite strängare sätt. Och så minskade man sjukfrånvaron genom massiva förtidspensioneringar. En bidragslinje gled över i en annan.
Först med Cristina Husmark Pehrsson som socialförsäkringsminister har politiken blivit ärlig och rak. Universalredskapet byts ut mot specialverktyg: sjukpenning till de sjuka, snabba rehabinsatser så att människor får chans kan komma tillbaka, fungerande arbetsmarknad för dem som saknar jobb. Förtidspension som sista utväg. När vi en dag blickar tillbaka på mandatperioden 2006-2010 kommer Husmark Pehrssons arbete, som misstänkliggjorts i alla tonarter av rödgröna politiker och populistiska medier, att framstå som en av de allra viktigaste insatserna.
Antalet sjuk- och förtidspensionsdagar per vuxen svensk och år (”ohälsotalet”) har sjunkit från 43 dagar i slutet av 2003 till 35 dagar i slutet av 2008. Under fjolåret sjönk ohälsotalet i alla län och numera ligger Jämtland ensamt högre än den nivå som fem år tidigare var medeltal för hela landet. Hösten 2007 började det totala antalet förtidspensionärer att sjunka.
Reformerna fungerar, det anser även OECD. Men de har också ett bistert besked: Se till att säkra och fortsätta förändringarna! Sjukfrånvaron i Sverige är fortfarande mycket hög, dubbelt så hög som i Finland, och trots att förtidspensioneringarna har minskat rejält ligger vi nästan sämst till i OECD-området.
Bidragslinjen har utmanats, men det kommer att ta tid innan alternativet får fullt genomslag.
Tänk bara på reaktionerna på IF Metall-avtalet i veckan. Metallarna öppnar för tillfälligt kortare arbetstid och motsvarande sänkt ersättning – i syfte att rädda jobben. Vad det kan betyda i praktiken ser jag i Värnamo Nyheter (5/3), som rapporterar om Ewe Stålfjädrar AB i Bredaryd. Där diskuterar man arbetsfria fredagar, varav en i månaden ska ägnas åt vidareutbildning. Det kan leda till minskade inkomster med 12-13 procent för de anställda. Men då får de också chans att rädda sina jobb, och företaget har kunnigt folk på plats den dag det vänder uppåt.
I stället för att hylla IF Metall för detta konstruktiva grepp väljer LO-företrädare och S-profiler som Sven-Erik Österberg att skälla på regeringen och hävda att man hade kunnat slippa detta om bara A-kassan varit mer generös. I klartext: Det hade varit mycket bättre med noll procents arbete och 80 procents A-kassa än 87 procents jobb och 87 procents lön, även under den korta undantagsperiod det här kan bli fråga om.
Jag är säker på att Österberg satsar på fel häst. IF Metall går i bräschen inom arbetarrörelsen för en smidigare, mer arbets- och mindre bidragsinriktad inställning, och även om de får ta emot bittert skäll i dag kommer de att få många fler med sig i morgon. (På Ewe Stålfjädrar gör tjänstemännen gemensam sak med metallarna.)
Hur mödosamt uppbrottet från bidragskulturen blir syns också i den sparundersökning som Swedbank kom med i torsdags. En tredjedel av de vuxna svenskarna har 10 000 kronor eller mindre i sparkapital, och när man frågar vad som skulle vara ett tillräckligt sparande säger nästan hälften av alla tillfrågade att 50 000 kronor räcker.
Alldeles för många svenskar fortsätter alltså att tro att man egentligen inte behöver ha några egna resurser. De har fallit för propagandan om att staten är stor, god och rik och alltid står redo när du faller. Tyvärr kommer åtskilliga av dem att bli grymt besvikna.
I ett riktigt uppbrott från bidragskulturen ligger också en ny syn på vikten av egna ekonomiska resurser. Men dit har många medborgare inte hunnit, och än mindre regeringen.
