Hon såg inte ut som en trädkramande proffsdemonstrant, den prydliga äldre damen med örhängen, scarf och finkappa, där hon grät inför tv-kamerorna. En svartklädd polisarmé hade försökt stoppa henne och hennes grannar med vattenkanoner. Hon var en av 100000 som den 30 september protesterade mot rivningen av Stuttgarts k-märkta järnvägsstation från 1927.
– Jag överlevde kriget och nu möts jag av detta, snyftade hon. Hon var chockad över hur brutal makten i en demokrati kan vara mot medborgare som uttrycker en avvikande åsikt.
Stuttgart 21 är ett politiskt prestigeprojekt som skulle göra Stuttgart till centrum för ett europeiskt snabbjärnvägsnät. Istället har det blivit symbolen för en borgerlig gräsrotsrevolt som inte bara hotar Angela Merkel och hennes partis makt utan folkets tilltro till politikerna – och demokratin.
Vi är folket! Politiken är till för folket – inte politikerna! ropade demonstranterna, som till stor del bestod av en hårt arbetande medelklass. Trakten kring Stuttgart är Tysklands och Europas borgerliga hjärtland.
Får Utvecklingen kosta hur mycket som helst – i skattepengar och förlorade kulturmiljöer – undrar de som ska betala och leva i politikernas nya sköna historielösa värld.
Den världsarvsnominerade järnvägsstationen i Stuttgart är ett neoklassiskt mästerverk ritat av arkitekten Paul Bonatz (1877-1956), som tvingades fly från Nazityskland. Han vågade kritisera makten. Byggnaden symboliserar både det moderna Tysklands samhörighet med europeisk kultur och distansering till totalitära ideologier.
Stuttgartborna demonstrerar varje måndag; en anspelning på måndagsdemonstrationerna i östtyska Leipzig som ledde till Berlinmurens fall.
Den här typen av borgerliga rörelser avfärdas ofta som populism, ultra-höger och framtids- och främlingsfientlighet. Teapartyrörelsen beskrivs som USA:s Sverigedemokrater i svenska medier. Vi är så ovana att demonstrationer kan vara höger att vi reflexmässigt fördömer dem.
Men striden om almarna i Kungsträdgården, det flytande hotellet i Riddarfjärden och tillbyggnaden av Stadsbiblioteket kan ses som revolter mot politikernas fartblinda modernitetsprojekt, som hotar omistliga borgerliga kulturmiljöer, oftast i städer. I tjänstesamhället är den borgerliga medelklassen den nya arbetarklassen, som vill uppvärdera sin historia. I jakten på borgerliga rötter i ett sosse-välfärdssamhälle, kan en k-märkt järnvägsstation och ett k-märkt stadsbibliotek bli viktiga symboler.
Eftersom borgerliga politiker sällan tänker borgerligt måste den borgerliga medelklassen tänka åt dem.
Jag och några grannar har skapat en sajt som försvarar värdet av att klassa omistliga kulturmiljöer som riksintressen (dalarosvanner.se). Vår bys unika samling snickarglädjevillor från Strindbergs tid, ett stycke koncentrerad borgerlig kulturhistoria, bör skyddas mot exploatörer, tycker vi – och staten. Men Haninge kommuns planerare vill ha Utveckling, som fortfarande betyder miljonprogram och parkeringshus.
Upp till kamp, borgare!
Elise Claeson är socionom och fri skribent. eliseclaeson@hotmail.com
