Vilket som är det rätta ordet – Juholteffekt eller Löfveneffekt – kan man diskutera. Men det behövs ännu ett begrepp för att beskriva vad som just nu händer i opinionen: regeringsslitage. Uppsvinget för S och utjämningen mellan blocken handlar inte bara om Socialdemokraterna utan också om Alliansen.
Det är lätt att bli stel av att sitta länge i regeringsställning. Inte minst när man regerar i koalition. De förhandsförhandlade förslagen tar slut, och det är svårt att enas om nya grepp under resans gång. Det frestar på att ständigt leva i offentlighetens ljus. Det uppstår vinnare och förlorare internt, och medan de förra frestas av självbelåtenhet blir de senare alltmer rastlösa och irriterade.
Man kan tycka att det är orättvist att de borgerliga ska drabbas av det långvariga regerandets problem med tanke på att Sverige har haft socialdemokratiskt styre under så mycket längre tid. Men det är ingen idé att beklaga sig. Det har gått fem och ett halvt år sedan valet 2006, och för många – inte minst yngre – väljare, är det nu Fredrik Reinfeldt som varit statsminister i evighet och hans regering som känns lite vilsen och matt. Plötsligt avslöjar vårsolen oputsade fönster och otänkta borgerliga tankar med samma oskuldsfulla obarmhärtighet.
Alliansen fick en nådatid tack vare den märkliga Juholtska föreställningen, som drog till sig all uppmärksamhet men imponerade föga. Alliansregeringen tappade en god del av det politiska initiativet redan i höstas när man lade förslaget till ett femte jobbskatteavdrag på hyllan, men det blev inte tydligt direkt. Socialdemokraternas tafflighet skymde de borgerligas tövan.
Stefan Löfven har inte öppnat med några bravurnummer, men han har inte heller ställt till med några scener. Han ger ett rakt, redigt och oprövat intryck, och han har rekryterat efter kompetens till posten som ekonomisk-politisk talesperson. Till detta kommer att den europeiska skuldkrisen tycks ha gått in i en lugnare fas, vilket får fler att våga tänka på annat än statens finanser. Det räcker för att en grupp väljare i mitten tills vidare ska ge Löfven the benefit of the doubt.
Utvecklingen i opinion och debattklimat säger inget om hur det ska gå i nästa val, men den säger att det är upp till bevis för Alliansen. De kan inte längre ta något för givet. De måste återfinna glädjen i att reformera och återuppfinna sig själva.
Som regering måste de arbeta tillsammans, men partierna behöver agera vart och ett för sig för att få energi till det gemensamma projektet. Just nu är det spänt. Medan Barometern igår föreslog sammanslagning av FP och C, talade Maud Olofsson ut om Jan Björklunds bristande lojalitet i Dagens Nyheter.
Dagens borgerliga partistruktur är inte logisk, men den är historisk och en realitet och partierna måste växa ur den snarare än göra om den på ritbord. Nu måste de ta sig tid att tänka efter vad de verkligen känner starkt för och vill uträtta och sedan förvandla det till en gemensam strategi. Det går inte från en dag till en annan, men det är väl använd tid.
Gräl och bråk inom regeringen är inget att stå efter. Men utan mer av öppet borgerligt oliktänkande och rättfram debatt finns ingen framtid för Alliansen.
