Den italienska ekonomin är lika stabil som den svenska. Om det uttalandet av premiärminister Silivio Berlusconi tidigare i veckan ska ses som en prognos för hur långtgående reformerna blir i den italienska ekonomin, är det också en prognos för hur EU:s statsskuldskris slutar. Inte bra.
Efter eurogruppens maratonmöte med nattmangling finns nu en konsistent men ihålig grundstruktur för hur statsskuldskrisen ska lösas. Det är fortfarande mycket av det finstilta som inte klarats ut internt och i relation till andra aktörer.
Men det centrala är att EU samlade sig till att ta det stora steget efter en mycket lång krishantering som bäst kan sammanfattas som duttande. Återstår att se om man tagit i tillräckligt för att få Grekland över tröskeln.
Visst kan man ifrågasätta om de valda kompromisslösningarna alltid är de mest rationella, men EU är kompromisser mellan olika nationella intressen. Något hårt alternativ till den föreslagna grundstrukturen har inte heller synts till (det räcker inte med att slå fast att det som hänt inte borde ha hänt).
Krisen blev möjlig genom svag regelefterlevnad och dålig marknadsdisciplin, men bottnar ytterst i enskilda staters självvalda ekonomiska politik. Politiken utgör också den svaga länken när de ekonomiska obalanserna ska rullas tillbaka.
Socialistregeringen Papandreou kämpar på men kommer grekerna att orka? Det behövs att Antonis Samaras, som leder det stora konservativa partiet, drar upp huvudet ur sanden och blir en konstruktiv partner när ett nytt Grekland under våndor ska växa fram.
Silvio Berlusconi må vara hur macho som helst, men han styr landet under isen. Italiensk politik behöver mindre av pompösa uttalanden och mer av uthållig reformvilja. Utan krafttag för att både täppa till hålen i statskassan och öppna den italienska ekonomin finns det en påtaglig risk för att Italien blir nästa euroland som dras in i en ond cirkel av marknadsmisstro, högre räntor, ökad skuldsättning – och så vidare.
Än så länge är Italien bara kandidatkrisland. Men skulle spiralen bli nedåtgående – med smittoeffekter på andra stora ekonomier – är oddsen oroväckande för att påfrestningen blir den nya krismekanismen övermäktig.
Grekland står dock under något som närmast liknar informell tvångsförvaltning och pressen på de italienska politikerna växer för var dag. För att citera ett bevingat ord: Den som är satt i skuld är inte fri. Men inte heller den som saknar skulder är helt fri. De nationella ekonomierna är så sammanflätade att också Sverige skulle dras med om det inte löser sig.
Inflationsplågan under 1970- och 1980-talet ledde fram till ett mentalt skifte och ny ekonomisk politik: hata inflation. Det riktigt hoppfulla som skymtar i dagens krisdis är en liknande vändning i fråga om att hålla i statsfinanserna. Budgetunderskottspolitik är definitivt ute. Men krislösningen kräver också att tillväxtpolitik blir inne.
