Underskatta inte ideologins roll

KOLUMN | Om terrorismens rötter

I dag är det socialt acceptabelt att säga att man "tror på någonting", att gå i kristallterapi, spå sig i tarotkort eller ägna sig åt drömtydning. Men den som säger att hon tror att Jesus från Nasaret var Guds son som dog och uppstod för människans frälsning, upplevs som både apart och provocerande.
Nästan lika främmande som att bekänna sig som kristen, är det att läsa in ideologi som motiv till människors beteenden och val. Den senaste veckans diskussion om terrorismens verkliga grunder och orsaker visar att många inte vill att terrordåd "bara" ska kunna förklaras med fanatisk tro och övertygelse.

I svensk, politisk korrekt tappning har terrorismen "sociala rötter". Det är fattiga, illitterata personer från utsatta miljöer, utan pengar eller offentligt finansierad arbetsförmedling, som begår de fasansfulla terrordåden. Om vi bara hade lite bättre omfördelning i samhället - från "rika" till "fattiga" - och om bara Israel upphörde med bosättningar på så kallat palestinska områden (en konflikt som också beskrivs i färger av "rika judar" mot "fattiga araber"), skulle all världens terrorism utrotas.

Men lika lite som 11-septemberattackerna i USA, begicks dåden i Londons kollektivtrafik av några utblottade, fattiga, ensamstående palestinska sjubarnsmammor. Det var relativt välbeställda - eller till och med mycket välmående - medelklass-, eller övre medelklass- pojkar, från familjer med goda eller hyggliga ekonomiska resurser, som hade blivit itutade den västerländska frihetens och civilisationens dekadens, och som i tro på en bättre position i himmelriket, utan tvekan, sprängde sig själva tillsammans med mängder av oskyldiga civila i luften.
Terrorismens orsaker är inget annat än ren och skär ideologi. Vi vet ju sedan länge att al-Qaida finansieras och leds av miljonärer. Och vem tror att koranskolorna i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan - plantskolorna för islamismens fanatiska ideologi - har betalats av några fattiga beduiner? Det är människor med stora ekonomiska resurser som investerar i en enda sak - en ideologisk kamp, där allt som den västerländska friheten står för, framställs som världens gift. Och det är blinda fanatiker som genomför dåden och spränger bort oskyldiga medmänniskor i protest mot ett samhällssystem som oftast tagit emot dem med öppna armar. Det handlar om en människosyn som säger att det är rätt att offra oskyldiga liv för en högre sak. Oavsett om det handlar om morgonpendlare i London eller små barn som får godis av amerikanska soldater i Bagdad. Det handlar om ren och skär ideologi, varken mer eller mindre.

Och en ond ideologi, som islamismen, kan inte bekämpas med förståelse, försök att hitta sociala förklaringar eller med daltande. Den kan - i likhet med nationalsocialismen och kommunismen, islamismens företrädare som det fria samhällets svurna fiender - bara bekämpas med en motideologi. En lika stark tro - av princip och övertygelse - på det rakt motsatta, det vill säga att varje människas liv är unikt och har ett eget värde, som ingen kan trampa på, och rätten att leva sitt eget liv utan att behöva underkasta sig andras diktat mot sin vilja. I stället för en tro på "något" behöver vi i Väst mer av tro på den egna kristna, humanistiska och liberala civilisationens överlägsenhet - och mer av den handlingskraft som krävs för att försvara den.