Författaren Ola Larsmo beklagade i veckan på DN:s kultursida att han upplever att han inte längre är medborgare i landet Sverige, utan snarare en kund. Han menar att det beror på en ”avreglering av bostadsmarknaden, av skola, av allt fler av de samhällsinstitutioner som tidigare hade i uppdrag att verka för utjämning”.

Innan de senaste decenniernas valfrihetsreformer inom skolan genomfördes, betraktades föräldrar som medborgare, ”ibland ur ett underläge, men med rättigheter och skyldigheter”.

När välfärdssamhällets framtid debatterades på Stockholm Green Festival i fredags efterfrågade Neoredaktören Mattias Svensson en tydligare definition av välfärdsbegreppet. Vad ingår i välfärdens kärna? Sjukvård och omsorg ingår. Synhjälpmedel ingår dock inte.

När vi vill få hjälp med att förbättra vår syn vänder vi oss till optiker för att prova ut glasögon, eller privata ögonkliniker för operation. Väntetiderna är korta och de faktiska kostnaderna låga. Det är genom konkurrens och valfrihet som synkorrigeringstekniken blir bättre eftersom kunderna vänder sig till de bästa utförarna.

I det samhälle Larsmo beskriver var medborgaren snarare en undersåte än en människa med rättigheter. Kunder kan välja sin egen välfärd, undersåten får stå med mössan i hand och lita till statens vänlighet.