När Stockholms kommunfullmäktige ikväll tågar in i Stadshuset för sammanträde kommer de att mötas av protester. Demonstrationen går under parollen ”Rädda hyresrätten”, och att döma av mejl som skickats till fullmäktigeledamöterna står ett nätverk med samma namn som arrangör.

Ingen skulle ha något emot att det blev fler hyresrätter i Stockholms innerstad. Ett system där det vore lönsamt att bygga hyreslägenheter, där fastighetsägare kunde få täckning för underhållskostnader och där hyresgäster slapp köa i decennier för bostad vore onekligen värt att demonstrera för. Någon gång i framtiden kanske det blir lika enkelt att hyra en lägenhet i Stockholm som det är att hyra ett kontor i Gamla stan – för kommersiella lokaler råder ju marknadsekonomi och inte planhushållning – men dit är det långt.

Något sådant syfte har dock inte det protesterande nätverket, trots namnet. Tvärtom. I ett protokoll skriver gruppen klart och tydligt vad den vill åstadkomma: ”[D]et är allmännyttan vi vill försvara”. Men varför säger man då inte det?

”Vi bestämde oss för att använda ett så neutralt språk (partipolitiskt sett) som möjligt [...] Då kan vi få med oss flest och mobilisera bredast”, skriver man i protokollet.

Samordnaren för nätverket Rädda hyresrätten heter Elin Gauffin. Extremt minnesgoda läsare erinrar sig ledarsidan för tio år sedan, då Johan Hakelius uppmärksammade hennes antiporraktivism (SvD 29/11-97). Hon hade då fått frågan om hon trodde att hennes och kamraternas kampmetoder skulle bli hårdare i framtiden. ”Ja”, svarade Gauffin, ”som att blockera politikers kontor, strejka, blockera vägar, ockupera fabriker och ta ledningen som gisslan”.

Det var ungdomligt oförstånd, förstås. Istället har Gauffin kanaliserat sitt engagemang i ett före-ningsliv så aktivt att statsvetaren Robert Putnams teorier om Den ensamme bowlaren tycks för evigt förpassade till historiens skräphög. En snabb nätsökning kopplar hennes namn till nätverket Sälj inte Dalen, nätverket Gemensam välfärd, nätverket Rädda vården, nätverket Nej till ombildning, Elevkampanjen, Kampanjen för kvinnors rättigheter, kampanjen Vägra kallas hora, Göteborgsaktionen 2001, organisationen Demokratinätet, nätverket Elever mot krig och, ja, ni förstår.

Det måste vara jobbigt att vara med i alla dessa organisationer, tänker ni. En enklare lösning skulle ju vara att engagera sig i ett parti som redan driver alla de där frågorna. Nja. Snarast är det partiet som är problemet.

Kommunister arbetar sedan länge med så kallade enhetsfronter. Under en gemensam parolls täckmantel kan extremister samlas med mer sansade politiska krafter, utan att de organisationer som saknar legitimitet fläckar de etablerade namnens trovärdighet. Elin Gauffin är vice ordförande i trotskistiska Rättvisepartiet Socialisterna, som fick 309 röster i valet till Stockholms kommun 2006. De själva undrar säkert varför det gick så dåligt, men Gauffins inlevelsefulla uttalanden i Offensiv (nr 773) från höstens 90-årsfirande av ryska revolutionen förklarar en del: ”Det är idag den 2 november och fem dagar kvar till det som kom att bli inledningen på maktövertagandet [...] 600 sovjeter finns och representerar 23 miljoner väljare, ett fantastiskt exempel på demokrati [...] Vi ropar stolt ut vårt arv från ryska revolutionen”. Vilket kanske inte funkar så bra att säga vid en demonstration för hyresrätter.

Nu undrar ni vem som är så dum att de går på den här bluffen.

Ja, det är bara att titta på vem som erhållit demonstrationstillstånd utanför Stadshuset i kväll: Stockholms Arbetarekommun.