H elt och hållet evil , så beskriver Sarah Palin president Obamas sjukvårdsreform. Hon varnar för att sjuka kommer att ställas inför en ”dödspanel” med byråkrater som får avgöra vem som är värd vård.
Alla delar inte Palins dystopiska bild av Obamacare , men under de senaste veckorna har allt fler amerikaner börjat motsätta sig en reform. Det kan förstås te sig märkligt för en svensk publik. I Sverige är det amerikanska sjukvårdssystemet något man gärna talar om med ett snett leende i mungipan, som ytterligare ett bevis på att amerikanerna är hopplöst mindre moderna och upplysta än vi européer.
Men den beskrivningen är långtifrån rättvis. 45 miljoner amerikaner är visserligen oförsäkrade, men genom programmen Medicare och Medicaid får de mest behövande vård för skattemedel. En undersökning ledd av en forskare vid Johns Hopkinsuniversitetet visar dessutom att ca 45 procent av de oförsäkrade skulle ha råd med premierna, men att de väljer att lägga sina pengar på annat. Amerikanska läkare är enligt lag skyldiga att erbjuda vård även till oförsäkrade patienter.
Men motståndet mot en allmän sjukförsäkring beror också på en syn på förhållandet mellan stat och individ som är djupt rotad i det amerikanska medvetandet. När staten sväller kringskärs den enskildes frihet och beslut som tidigare var upp till individen själv hamnar i knäet på byråkrater. Och även om Sarah Palins tal om dödspaneler är väl uppskruvat, kommer en mer omfattande sjukförsäkring förmodligen att kräva någon form av ransoneringssystem.
I Sverige känner vi av ransoneringen av vård i form av köer, och det är också därför allt fler svenskar gör som amerikanerna och köper sin egen sjukförsäkring. Det är i grunden en sund utveckling. De amerikanska försäkringspremierna har visserligen skjutit i höjden, men så behöver det inte bli i Sverige om vi lär av USA:s misstag. Möjligheten att utkräva höga skadestånd för felbehandlingar har lett till att amerikanska vårdgivare betalar dyra ansvarsförsäkringar, vilket patienterna ytterst bär kostnaderna för. Dessutom har skadestånden fått en annan oönskad konsekvens, nämligen att allt fler läkare ägnar sig åt kostsam så kallad defensive medicine . Genom att låta patienter genomgå alla möjliga tester och behandlingar försöker läkarna gardera sig mot stämning.
Byråkratin kring de privata försäkringarna är en annan viktig förklaring till de höga kostnaderna. I USA måste man teckna sjukförsäkring i sin hemstat, vilket har strypt konkurrensen och drivit upp priserna.
Samtidigt söker vi i Sverige efter nya vägar att ransonera vården. Kommunals ordförande Ylva Thörn har tillsammans med ordföranden för Sveriges läkarförbund Eva Nilsson Bågenholm föreslagit att Sverige ska begränsa utbudet av vård ( DN 7/8), vilket skulle kunna öka tillgängligheten. Vi borde vänja oss vid tanken att landstingen inte kan erbjuda alla ingrepp och behandlingar, utan att patienterna får bära vissa kostnader själva.
Sverige är inte USA, och vi kommer förmodligen aldrig att se mer än en försiktig tillnärmning av de svenska och amerikanska systemen. Men under hysterin kring riskerna med Obamacare döljer sig en befogad oro för att det amerikanska systemet kommer att börja dras med samma sorts problem som det svenska. Därför har vi i Sverige en del att vinna på att närma oss den amerikanska debatten med viss ödmjukhet.
