Per Åhlström sticker inte under stol med vad han tycker om det nya, rödgröna samarbetet:
– Jag har ingen lust att rösta på Miljöpartiet.
Åhlström är gråsosse in i märgen. Under 15 år var han chefredaktör i Nya Norrland/Dagbladet , och han vet vad basindustrin betyder för Västernorrland och Sverige – och vad mer makt till Miljöpartiet betyder för basindustrin. Nu kommer han ut med boken Tänk kallt (Premiss) om svensk energipolitik, och jag sitter i ett mötesrum på Drottninggatan i Stockholm och hör honom gissla en debatt som alldeles har tappat kontakten med verkligheten.
Energifrågan är mångas huvudvärk. Men tinningarna bultar som värst till vänster, och i hög grad handlar Tänk kallt om Per Åhlströms eget parti. Han skriver: ”Den energipolitik som formades efter folkomröstningen om kärnkraft präglades av socialdemokratins starka tro att framtiden går att forma med politiska beslut. En tro som ibland slår över i övertro.”
Åhlström beklagar att energipolitiken har kommit att handla mycket mer om att plocka poäng och vinna val än om att trygga energiförsörjningen. Just så. En gång myntade Mats Svegfors på denna sida uttrycket ”politisk schamanism” för att beskriva en energipolitik som bara handlar om ord – vad som sägs i debatten, vad som beslutas i riksdagen – och inte om vad som sker ute i verkligheten. Än idag tar schamanerna stor plats på scen.
Tag bara Miljöpartiet , som enligt Åhlström har tagit över taktpinnen i den socialdemokratiska energipolitiken. Partiet har utomordentligt hög svansföring i klimat- och miljöfrågorna och mästrar gärna andra, men man har inte det minsta av realism att komma med om energin. Alltsammans går ut på att säga rätt saker och inta rätt poser.
Dels hånar MP regeringen för att inte gå långt nog med att minska CO2-utsläppen. Dels vill man avveckla kärnkraften, säger nej till mer vattenkraft, nej till naturgas och vill sätta stopp för Vattenfalls arbete med utsläppsfri kolkraft. Det går bara ihop med hjälp av vilda glädjekalkyler om vad sol, vind och energibesparingar kan bidra med i framtiden. Vår välfärd ska klaras genom att oprövad teknik på kort tid fås att göra underverk och mirakel i mängd. Och i det mesta har man fått Socialdemokraterna med sig.
Som Per Åhlström skriver: ”Protester mot energipolitiken från de fackliga organisationerna inom industrin och från socialdemokratiska kommunalråd i kommuner med energikrävande industri har viftats bort. Det har skett ömsom med motiveringar som går ut på att uppgörelserna med Miljöpartiet egentligen inte är några eftergifter utan del i en ny socialdemokratisk politik för ett ”grönt folkhem”.
Benita Vikström var inbjuden kommentator. Till vardags är hon kommunalråd (S) i Oxelösund där SSAB gör kvalitetsstål. Hon inledde med att tacka författaren: ”Det är så skönt att bli bekräftad.”
Man kan få ilningar längs ryggraden för mindre. Åhlström har en del mysko idéer om bilism och marknader, men om energin är hans mest omvälvande tanke att man inte kan bygga framtiden på fantasier. Han vill låta naturgas bana väg för biogas och talar för nya kärnkraftsreaktorer. Uppenbarligen har detta sunda förnuft blivit så sällsynt i Mona Sahlins parti att ett garvat kommunalråd drar en suck av förvånad förtjusning när hon hör det sägas. Det är ju inte riktigt klokt!
Det finns starka argument för att tillåta ny kärnkraft i Sverige. Dagens reaktorer, som står för hälften av vår el, tjänar så småningom ut, och med tanke på hur lång tid det tar att få i gång stora byggprojekt behöver det fattas beslut redan snart efter 2010. Säkerheten har blivit ännu bättre, produktionen effektivare, och stödet i folkopinionen är högt. Att vägra ny kärnkraft är att tigga om framtida elbrist och sänder förödande signaler till företag som funderar på stora, långsiktiga investeringar.
Det vet förstås delar av S. Ett antal LO-förbund stöder kampanjen Framtidens energi. Pappers förbundsordförande Jan-Henrik Svanberg argumenterar ( ÖC 12/1) för att förbudet mot ny kärnkraft ska rivas upp. Men partiledningen tycker tvärtom och det nya samarbetet med MP och V drar med full kraft i fel riktning.
För ögonblicket ter sig hoppet om en blocköverskridande energiuppgörelse lika realistiskt som en del drömmar om sol och vind. Centern har ännu inte gjort upp med arvet från 1970-talet, men man har kommit en god bit på väg. Tills vidare är fortsatt C-förnyelse och omval för Alliansen det bästa som energidebattörer av Per Åhlströms märke har att hoppas på.
PJ Anders Linder
