Med motiveringen att han ”med bitande ironi och sylvassa texter häcklar sin samtid” tilldelades i augusti Magnus Uggla årets Karl Gerhard-stipendium. Nu misstänker jag starkt att Uggla snart kommer med en ny textversion av slagdängan från 1995: ”Jag mår illa.” Med skattmasen och Göran Persson som källa till illamåendet.
Magnus Uggla är också numera känd också genom Lex Uggla. Han tillhör dem som fastnat i en skatterazzia mot utvalda småföretagare. På skatteverket tycker man det är skumt med företagare som har mycket i kassan. De har ansetts vara överlikvida. Skattesmitningslampan har blinkat intensivt rött och i ett antal fall har kammarrätten slagit till och fastställt upptaxering och skattetillägg.

Visst kan man säga att Skatteverket bara gör sitt jobb, men frågan är om detta jobb verkligen går att utföra. Lex Uggla förutsätter att det är möjligt för tjänstemännen att fastställa vad som är arbetande kapital respektive privat sparande i syfte att undgå förmögenhetsskatt. Dagens Industri har
redovisat exempel på hur omöjligt det är att göra distinktionen på ett rättssäkert sätt. Hela idén bygger på fiktionen att skatteförvaltningen kan avgöra till exempel företagens investeringsbehov och behov av reserver. Den enkla boten är förstås att avskaffa förmögenhetsskatten. Bortom principernas värld är ju dessutom så att den kostar mer än den smakar.
Persson, Nuder och Östros talar så varmt om företagsamheten, men det är mycket snack och lite verkstad. ¤ 14 i förmögenhetsskattelagen från 1997 kan stå som symbol för den socialdemokratiska synen på småföretagsamhet och privat ägande.