Mitt sällskap till utställningen blev illa till mods. Trots grundskola, gymnasium och studier i historia på universitet, var detta första gången som Sveriges kärleksfulla förhållande till de röda khmerernas massmord behandlats på djupet.
Pol Pots kommunistiska regim hade ansvar för mer än en femtedel av den egna befolkningens död, och stöddes aktivt och högröstat av delar av det svenska etablissemanget. Det hände helt nyss – ändå är den svenska historien tydligen så dåligt belyst att den avtäcks för första gången för hyggligt samhällsintresserade personer födda på 1980-talet.
Forum för levande historias kampanj för utställningen Middag med Pol Pot , som öppnade igår, har rönt kritik för att vara ett statligt styrt angrepp på Jan Myrdal. Statlig opinionsbildning kan förvisso vara värt att diskutera, men utställningen i sig väcker andra frågor.
Middag med Pol Pot utgår från Gunnar Bergströms återbesök i Kambodja 30 år efter att han ursprungligen rest dit i sällskap med bland andra Myrdal, i en svensk delegation som 1978 var officiellt inbjudna av diktaturen. Den gången var han förblindad av den kommunistiska ideologin, och valde att inte se folkmord, slaveri, tortyr och barnarbete. Vid återbesöket, som återges i filmen Jag drömde om Pol Pot , konfronteras Bergström med offren – och sin egen historia. Det är direkt plågsamt. För offren, för Bergström, och för åskådaren.
Bortsett från Bergströms upplevelser behandlar utställningen hur röda khmererna och deras offer sågs i Sverige. Kanske är det här utställningen gör mest nytta.
Att enskilda kulturskribenter eller kommunistiska aktivister var förblindade kan man på något sätt fördra. Att det officiella Sverige uppträdde på ett liknande sätt är svårare att ta.
När städer tömdes och miljoner tvingades från sina hem, till i bästa fall tvångsarbete på landsbygden, då blundade det socialdemokratiskt styrda Sverige.
”De enda västobservatörer som släpptes in under de första tre åren kom från Sverige: ambassadörerna Jean-Christophe Öberg i Bangkok och Kaj Björk i Beijing. Båda sändebuden uttalade sig positivt om utvecklingen i landet samt tonade ner och kastade tvivel över flyktingarnas hårresande berättelser.
Sveriges biståndsminister Gertrud Sigurdsen samt riksdagsman Birgitta Dahl instämde och påstod offentligt att flyktingarnas berättelser var ’onyanserade skräckskildringar’ som till stor del bestod av ’lögner’” .
En ögonöppnare på utställningen är också Jan Myrdals äckligt glorifierande dokumentärfilm från 1979. Det statsstyrda Sveriges television finansierade och visade den. Hur var det möjligt? Varför ville man ge den uppenbara vrångbilden till Sveriges befolkning?
Middag med Pol Pot vill ge förklaringar till hur de vänsterradikala kunde hamna där de hamnade. Men i utställningstexten blir det ändå mest bortförklaringar om grupptryck och naivitet. Som åskådare får man snarare intrycket att åtskilliga, som just Jan Myrdal, tvärtom omfamnat khmerernas massakrer med öppna ögon.
På vernissagen minglade de tidigare S-ministrarna Leif Pagrotsky och Jens Orback.
Birgitta Dahl såg jag inte till.
