Vad pratar verklighetens folk egentligen om vid frukostborden? Ja, alltså bortom den snäva åsiktskorridoren. Jag vet, jag vet, så får man inte inleda en text – det är ju populism! Men faktum är att den offentliga debatten domineras av högröstade intressegrupper och särintressen, som sällan avspeglar majoritetens åsikter särskilt väl. Jag har aldrig varit på plats under politikerveckan i Almedalen, inte heller i år, men utifrån betraktat verkar små grupper ha fått oproportionellt mycket inflytande i förhållande till vad svenska folket faktiskt tycker.

Den svenska åsiktskorridoren är en realitet. Att vara tolerant gäller bara en viss sorts oliktänkande. Det är inte intolerant att störa sverigedemokratiska möten så att ingen kan höra vad som sägs, anser många. Men att störa ett torgmöte med Feministiskt initiativ hade ansetts intolerant. Den så omhuldade svenska toleransen gäller som regel bara dem som befinner sig innanför åsiktskorridorens ramar. Det är vuvuzelatoleransen – där de som befinner sig utanför åsiktskorridoren inte kan förvänta sig någon tolerans, utan tvärtom att tystas ned, eller överröstas av oljud.

När glappet mellan åsikterna som tillåts i offentligheten och dem som omfattas av befolkningen blir för stort uppstår ett demokratiskt underskott. Några exempel på tysta majoriteter, eller tysta åsikter, finns i den senaste tidens debatter.

I går meddelade TT att Norge inför möjlighet till lokala tiggerförbud. I Sverige råder det däremot konsensus bland politiker och hjälporganisationer att det vore fel. Samtidigt vill en majoritet av svenskarna, 56 procent, förbjuda tiggeri, enligt en undersökning av Novus. Endast 23 procent tycker att det vore ett dåligt förslag. En majoritetsåsikt framställs alltså som extrem, trots att det är precis tvärtom.

Feminism och jämställdhet har klättrat på flera av riksdagspartiernas dagordningar, vilket märktes i talen i Almedalen. Och Sverige är verkligen ett land där jämställdhet anses viktigt, det visar många undersökningar. Enligt en undersökning gjord av Novus för LO vill tre av fyra svenskar att män och kvinnor ska dela lika på ansvaret för hem och barn. Däremot vill hela 84 procent att föräldrar själva ska få fortsätta bestämma hur föräldraledigheten fördelas, enligt en undersökning som Demoskop gjort för Timbro.

En pluralitet av svenskarna – 45 procent enligt SOM-institutet – vill ta emot färre flyktingar. Men endast ett parti driver den frågan. Det finns andra frågor som inte avspeglas bland politiker: Ungefär en av fem svenskar är för dödsstraff för mord. En av sju vill begränsa aborträtten. Varannan svensk vill inte tillåta homosexuella att adoptera barn. Nästan var tionde svensk vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft. Allt enligt SOM-institutets undersökningar.

Betyder då detta att dessa åsikter per definition är värda att fångas upp av partier? Absolut inte. Det finns ogenomtänkta åsikter. Och det finns principer som är viktiga att värna oasvett hur opinionen ser ut för tillfället. Men medan Sverige blir alltmer heterogent, blir åsiktskorridoren allt trängre. Och gränserna för det tillåtna hårdbevakas av de välorganiserade intressegruppernas vuvuzelor. Relativt stora grupper saknar representation i de etablerade partierna. Det är ett demokratiskt problem som bör tas på allvar.