Tyskland är på väg in i en djup politisk kris, som påbröd på de ekonomiska svårigheter som redan tynger landet. Regeringen har inte gjort tillräckligt för att hålla ordning på statsfinanserna och reformera den stela arbetsmarknaden, och
nu känner väljarna sig lurade och svikna.
I detta läge pågår jakten på syndabockar. Den nya valutan, euron, och dess institutioner - centralbanken ECB och stabilitetspaktens regler för budgetdisciplin - är självklara kandidater.

Många hävdar, inte minst i Sverige, att om bara räntan kunde sänkas
lite grand, eller om lite större budgetunderskott kunde tillåtas, så skulle de tyska problemen lösas. Sensmoralen är att Sverige ska
akta sig för att gå med i valutaunionen och drabbas av samma tvångströja som nu kväver Tyskland.
Men argumentet håller inte. De tyska problemen är långt djupare, och går mycket längre tillbaka. De är inte av den arten att de kan botas med en halv procent hit eller dit på räntan.

I botten ligger det faktum att antalet tyskar i arbetsför ålder faktiskt minskar - samtidigt som pensionssystemet slukar miljarder. Ovanpå det kommer en stel arbetsmarknad och mycket höga lönekostnader. Faktum är att de tyska arbetskraftskostnaderna per producerad enhet är bland de högsta i världen.
Svåra problem härrör också från återföreningen för ett drygt decennium sedan. Då slogs öst- och västmarken samman till paritet 1:1, trots att östmarken var värd mindre än en fjärdedel av västmarken. När kostnaderna för det östtyska näringslivet i ett slag flerdubblades, samtidigt som det blev konkurrensutsatt, blev resultatet en enorm utslagning. Arbetslösheten steg, och västtyskarna fick betala mycket stora belopp för att bygga upp de östra delarna av landet. Resultatet har blivit bestående strukturproblem och höga offentliga utgifter, liksom en uppsvullen byggsektor, som nu måste bantas.

Ovanpå allt detta har så kommit den internationella lågkonjunkturen och efterdyningarna av den brustna IT-bubblan.
I Tyskland är det framför allt telekomsektorn som har drabbats. Flera bolag är djupt skuldsatta efter att ha bjudit alldeles för högt i auktionerna om 3G-licenser härom året. Deutsche Telekom gjorde nyligen den europeiska företagshistoriens största förlust någonsin.

Detta är orsakerna till den tyska krisen. Den har inte orsakats av euron utan av flera svåra problem som har lagrats på varandra under många år - och av politikens oförmåga och ovilja att hantera dessa.
Visst, problemen skulle kunna mildras något om räntan vore ännu lite lägre. Men jag delar inte - som framgått av tidigare kolumner på denna sida - den rörande tilltro som många visar stabiliseringspolitiken. Strukturella tillväxtproblem löses inte av en expansiv penningpolitik. Vad centralbanken kan göra med räntan är att påverka inflationen - inte den långsiktiga tillväxten.

Samma skepsis bör man ha gentemot budgetpolitiken. Jag tror inte ett ögonblick att strukturproblemen i ett land som Tyskland, som dessutom har en relativt hög statsskuld och ett pensionssystem i starkt behov av sanering, skulle avhjälpas av ytterligare budgetunderskott. Dagens akuta budgetproblem är delvis en följd av att man försummade att bygga upp säkerhetsmarginaler under den hyggliga konjunktur som rådde i slutet av 1990-talet.
Att nu bygga på med ännu större underskott gör den framtida saneringen än tyngre.
Visst finns lärdomar av den tyska krisen. Men de är framför allt att man inte får försumma den underliggande tillväxten. Inte att Sverige ska akta sig för euron.


Klas eklund, chefekonom SEB
klas.eklund@seb.se