Jag ska erkänna att jag var skeptisk innan jag åkte iväg på den där studieresan. (Se SvD igår för den första artikeln om detta.)

Jag hade hört att stora delar av välfärden i Tyskland utförs av civilsamhällets olika välgörenhetsorganisationer. Att arbetarrörelsen och kyrkor med flera utgjorde stommen i den tyska välfärden genom de ideella organisationer de drev. Det lät konstigt, tyckte jag. Det säger en hel del om hur mycket man ser sin egen omgivnings strukturer som den enda tänkbara mallen. I själva verket beror mycket på var man börjar. Och medan den svenska välfärden tar sin början i utbyggd offentlig verksamhet, så har den tyska en helt annan historia.

Vid ett besök hos organisationen Arbeiterwohlfahrt, det vill säga Arbetarvälfärd (AWO), får jag veta att det finns ca 11000 vårdhem i Tyskland. 55 procent av dem tillhör AWO & dylika non profit-organisationer. Sex procent drivs i offentlig/kommunal regi. Resten är privata företag.

Den tyska välfärden vilar alltså på en grund som stavas civilsamhället. Röda korset, den katolska och den protestantiska kyrkan – alla bedrev de välfärd innan en universell sådan nådde medborgarna med statens hjälp. Och med Andra världskriget kom den klassiska lärdomen – för såväl organisationerna som för folket – att staten, den är inte alltid god. Således finns det en djupt rotad misstro mot att låta sådant som vård och omsorg ligga i centralmaktens händer. Den får gärna sköta finansiering och kvalitetskontroll, men privatsakerna vill man helst hålla staten utanför.

Min ursprungliga misstänksamhet förbyts successivt i viss avund över vissa saker. Här finns ett inarbetat engagemang. Folk deltar och bidrar till välfärdsorganisationernas verksamhet. Ordet ideell betyder inte – vilket jag felaktigt trodde innan jag gav mig iväg – att själva omsorgen utförs volontärt. Tvärtom krävs tre års utbildning av alla som arbetar med omsorg – ett kompetenskrav som långtifrån alltid ställs här hemma. En organisation som AWO har cirka 100000 frivilliga och drygt 150000 anställda. Volontärerna levererar snarare guldkanter som promenader, umgänge, musikarrangemang och fritidssysslor...

Sverige har inte de tyska förutsättningarna och det vore orealistiskt att försöka kopiera. Vad vi däremot skulle må gott av är att inte låta de offentliga strukturerna styra formerna för välfärden så mycket som vi gör. Välfärd kan se ut på mer än ett sätt. Det finns goda krafter även här. Vi borde fundera ut fler sätt att dra nytta av dem och låta dem verka.