Tydliga riktlinjer behövs i vilket fall

När fyra poliser i förra veckan grep barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus var de inte uniformerade. De ”stormade” heller inte in på sjukhuset och skrämde livet ur vårdpersonal och patienter, som det först rapporterades i medierna.

Med tanke på det uppjagade stämningsläge som landet befinner sig i efter den här händelsen var det mycket bra gjort av Västerortspolisen att gå ut och punktera det falska ryktet innan bilden av polisbrutalitet och åklagarokänslighet hann etsa sig fast på människors näthinnor.

För där sitter redan hos väldigt många en chockerande bild av en för tidigt född flickas påskyndade död. Lägg därtill att en kvinnlig barnläkare, som visserligen snabbt släpptes ur häktet, är misstänkt för att med dödliga läkemedelsdoser ha dräpt det dödssjuka barnet, och verkligheten är tillräckligt obehaglig utan påhitt om hänsynslösa poliser.

Kammaråklagare Elisabeth Brandt kommer sannolikt att väcka åtal för dråp, ett brott där minimistraffet är sex års fängelse. Samtidigt pågår en livlig diskussionen om det över huvud taget fanns fog för åklagaren och polisen att inleda en brottsutredning mot läkaren. Den diskussionen har jag för egen del svårt att förstå. En annan sak är vad utredningen leder fram till.

Debatten fick i går Socialstyrelsen att lägga i en högre växel i det pågående arbetet med att se över riktlinjerna för vård i livets slutskede. Myndigheten hänvisar till att det från olika håll ställs krav på förtydliganden.

Dessa krav kommer inte att bli mindre högljudda efter att innehållet i obduktionsrapporten nu har blivit känt.

Låt vara att de dödliga läkemedelsdoserna inte i sig bevisar ett dödligt uppsåt.

Klara riktlinjer för vård i livets slutskede behövs även om sådana inte är helt problemfria. För vad händer med läkare som tidigare utifrån sin uppfattning om god läkaretik, i ett visst skede har avbrutit livsuppehållande vård för svårt plågade patienter i dödens närhet? Om dessa läkare blir så skärrade av risken att råka bryta mot nya detaljerade riktlinjer kan följden bli att fler svårt sjuka människor tvingas till en ovärdig och plågsam livsuppehållande behandling i respirator.

Den invändningen bör inte viftas bort. Åtminstone inte innan vi vet om det blir en fällande dom mot barnläkaren. En sådan skulle definitivt orsaka stor osäkerhet inom läkarkåren. I det läget behövs under alla förhållande auktoritativa förhållningsorder.