Två miljoner kronor extra är mycket pengar. Det är betydligt mer än vad de allra flesta verkställande direktörer har i lön. I Svenskt Näringslivs medlemsföretag har den tiondel av företagsledarna som tjänar minst 39000 kronor i månaden, och den tiondel som tjänar mest har 158000 kronor eller mer. Bara drygt 30 personer lyfter en lön på mer än 325000 kronor.
Men den ekonomiska krisens orsaker och verkningar är svårförklarade så både medier och nymoderata politiker tar gärna genvägen att diskutera bonusar till giriga direktörer. Detta döljer den allvarliga systemkrisen och göder tyvärr den växande misstron gentemot företag, privat äganderätt och resultatbaserade ersättningar i en tid när den globala marknadsekonomin ifrågasätts och hotas av protektionism och stagnation.
Även om Annika Falkengrens två miljoner kronor anses provocerande är de med förlov sagt bara felräkningspengar i jämförelse med vad svenska banker förlorar i Baltikum. Stora beslut väntar som påverkar alla svenskars och balters välståndsnivå.
SEB, Swedbank och Nordea har över 500 miljarder kronor – nära en femtedel av Sveriges BNP – utlånade i den krisdrabbade regionen. Det påverkar inte bara bankernas ägare och resultat, utan var och en på båda sidor om Östersjön.
Danske Bank bedömer att kreditförlusterna över några år kan komma att kosta Sverige mellan 2 och 6 procent av vår BNP. Samtidigt krymper ekonomierna i Baltikum med uppåt 10 procent i år enligt Swedbanks egna analyser, vilket innebär hårda tider för många människor.
New York Times Carter Dougherty skriver den 13 mars om hur Sverige i praktiken ger en bailout till Estland, Lettland och Litauen genom vårt bankstöd. Dougherty intervjuar Torbjörn Becker, chef för Stockholm Institute of Transition Economics, som menar att det väntar ett skarpt läge där svenska skattepengar kommer att behövas i ännu större kvantiteter för att rädda Baltikums ekonomier. Sverige har redan bidragit med över en miljard euro till IMF:s räddningsaktion till Lettland i december.
Alltför många balter har lånat långt mer än de har råd med. Att växelkurserna är knutna till euron har bidragit till att de lånat 90 procent i utländsk valuta med vanföreställningen att det inte inneburit betydande risker. De svenska bankernas tunga investeringar har ytterligare garanterat att det utländska kapitalet inte skulle sina. De kan helt riktigt inte lämna Baltikum – den baltiska marknaden är nog så viktig för bankerna som den svenska.
Finansmarknaderna har starkt bidragit till utvecklingen, som har gett hopp och välstånd till människor som tidigare led bakom järnridån. I dag är Baltikum en del av EU och det är av stor strategisk vikt att de inte kastas tillbaka till fattigdom och missmod utan fortsätter att vara lysande stjärnor i kontrast mot ett alltmer auktoritärt Ryssland.
Den stora frågan är alltså inte hur mycket SEB ska ge i ersättning till Annika Falkengren, utan om bankens åtaganden och agerande för att rädda Baltikum, och om vilken solidaritet svenska skattebetalare förväntas visa sina baltiska grannar. Låt inte två konkreta miljoner skymma två abstrakta BNP-procent.
Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.
