Den svenska debatten om migrationspolitik har, sedan regeringens överenskommelse med Miljöpartiet i mars 2011, varit fokuserad på tre grundelement i det avtalet. Utvidgad rätt till subventionerad hälso- och sjukvård för ”personer som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning”, ”rätt till skolgång för barn som vistas i landet utan tillstånd” och utökad rätt till anhöriginvandring.

Den migrationspolitiska utvecklingen i andra västliga invandringsländer röner däremot mindre uppmärksamhet.

I mars i år införde Irlands regering ett system som medger att en utländsk medborgare utanför EU, som startar nya företag inom ”den innovativa ekonomin” och kan uppbåda en investering på 70000 Euro (inte nödvändigtvis entreprenörens egna medel), kan beviljas uppehållstillstånd i landet för att utveckla sitt företag. Några mål om skapad sysselsättning ställs inte upp, eftersom ”det kan ta tid för sådan affärsverksamhet att lyfta”.

Liknande system finns sedan några år i Storbritannien, med villkoret om 50000 brittiska pund, i Singapore, med ett rekvisit om minst 40000 amerikanska dollar, och i Nya Zeeland, som dock inte ställer några villkor på lägsta kapitalinsats. Chile har dock gått längst för att locka till sig invandrade entreprenörer. De med goda idéer beviljas ett startkapital på 40000 dollar av staten, som inte heller kräver att få aktier i utbyte.

Parallellt med denna utveckling ställs tydligare krav på att nya migranter ska kunna försörja sig. I Storbritannien gäller, från och med måndagen den 9 juli, att en i landet bosatt person (oavsett medborgarskap), måste visa upp en årlig inkomst på minst 18600 pund, för att ha rätt att ta in sin äkta hälft från ett icke-EU land, och ett högre belopp om barnen också ska följa med. Efter domstolsbeslut upprätthålls också kravet om minimikunskaper i engelska för vuxna anhöriginvandrare.

I underhuset motiverade inrikesministern Therese May denna politik utifrån tre principer: ”Ett: att de som kommer hit ska göra det på grundval av en verklig relation. Två: att migranter ska kunna försörja sig. Och tre: att de kan integreras i det brittiska samhället. Om människor inte uppfyller dessa krav, bör de inte få komma hit.”

Oppositionens skuggminister, Yvette Cooper från Labour, kritiserade de konkreta reformerna, men höll med om att ”ett starkare skydd” för skattebetalarna var nödvändig i fråga om familjemigration. ”Om människor vill göra detta land till sitt hem, måste de kunna bidra till det och inte utgöra en belastning på offentliga medel.”

I Sverige är mediantiden sju år för nyanlända invandrare att komma i arbete – femtio procent av de nyanlända var i arbete först efter sju år i landet. Sedan 2008 finns likväl ett system för arbetskraftsinvandring och cirka 13000 personer per år beviljas arbetstillstånd (eftersom de har jobb redan från första dagen).

Men ännu har vi varken ett system för att locka utländska entreprenörer att investera i Sverige i utbyte mot uppehållstillstånd eller en diskussion om ekonomiska förutsättningar för familjemigration.