w svd.se/ledare
Ledarsidan finns också på svd.se
EMU-motståndarna gillar att Riksbankschefen inte får ta order från politikerna, annat var det förr. foto: yvonne åsell
Ska Sverige ta det sista steget in i EMU och införa euron? Svaret ges vid folkomröstningen 14 september. För alla som redan tröttnat på att tröska teknikaliteterna kommer opinionsundersökningarna att bli det mest upphetsande under de månader som återstår innan avgörandet faller. Men visst har EMU-debatten sina intrikata inslag. Grovt räknat finns det två sorters motståndare till EMU; det finns de som ser EMU som ett hinder för en mer dynamisk ekonomi och de som ser EMU som en hotfull kraft för att skapa en mer dynamisk ekonomi. Till det lustiga hör att en del av dem i den senare kategorin som nu inför en eventuell övergång till euron med näbbar och klor försvarar Riksbankens självständighet, hörde till dem som var allra mest mot införandet av en sådan ordning 1999: avpolitiseringen av penningpolitiken var odemokratisk och ett hot mot den
offentligt tillhandahållna välfärden. Numera upprepas samma visa i kampanjen mot ECB.
Riksbankens frigörelse från politiken var ett viktigt steg för att bryta den svenska 90-talskrisen. Det var en institutionell förändring som i ett slag förändrade ramverket för den ekonomiska politiken. Det centrala var dock att det fanns ett politiskt samförstånd om att politiken borde få en ny inriktning; att det fanns en politisk vilja att sanera statsfinanserna och att hålla tillbaka trycket på nya reformer. Utan de förändrade attityderna hade Riksbanken varken givits ett nytt mandat eller kunnat genomföra sina uppgifter på ett så framgångsrikt sätt som varit fallet.
Slutsatserna dras i en debattartikel (DN 19/4) skriven av några riktiga politiska tungviktare: Kjell-Olof Feldt (ordförande i riksbanksfullmäktige 1967-1970, 1994-1998), Sven Hulterström (ordförande 1998-2002), Bengt Westerberg (vice ordförande 1994-1998, ledamot från 2002) samt Johan Gernandt (vice ordförande från 1998). De fyra betonar att Sverige
haft en fast växelkurs under större delen av 1900-talet, till exempel under 60-talets guldår. De pekar dessutom på att den rörliga växelkursen inte parerar alla typer av störningar: ”Långa perioder med avvikelser från den växelkurs som är förenlig med extern och intern balans och perioder av dramatiska kronförsvagningar reser frågetecken om hur valutamarknaden faktiskt fungerar i en liten öppen ekonomi.” Med euron slipper vi en orsak till störningar i ekonomin.
Nu är det mycket EMU. Och mer kommer det att bli fram till folkomröstningen 14 september. I dag kommer styrelseledamoten i Nej till EMU centerpartisten Hans Lindqvist att i skriften Motbok 2 EMU - Fel väg tala om för oss att vi blivit lurade: ”EMU är en stalinistisk centralisering av ekonomin i marknadsekonomisk förpackning...” Bara så ni vet.
