Imorgon vittnar jag inför den spanska senatens kommission som studerar risken för ökat utanförskap i samband med den djupa ekonomiska krisen som Spanien genomgår. Spanjorerna är med all rätt bekymrade över den explosiva ökningen av arbetslösheten – från 8,6 till 19,3 procent på ett och ett halvt år – i ett land som under de senaste tolv åren tagit emot fem miljoner invandrare. Landet står inför ett vägval och vill lära sig något av länder som har längre erfarenhet av invandring.
I mitt anförande kommer jag att utgå från några enkla faktauppgifter. Länder med lågt skattetryck, särskilt vad gäller skatten på arbete, och öppnare arbetsmarknader har skapat ojämförligt mycket mer jobb än länder med de motsatta förhållandena. Mellan 1980 och 2008 växte antalet jobb i USA och Kanada med 46,4 respektive 56,6 procent. I Frankrike var talet 18,8 procent och i Sverige blygsamma 8,4 procent (som reduceras till noll om man tar 1990 som jämförelseår).
Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.
Så stora skillnader pekar på existensen av två mycket annorlunda tillväxtmodeller. Den svenska/västeuropeiska modellen ger starkt skydd till den etablerade arbetskraften och högbeskattar arbetet till priset av en växande utsatthet och ett växande utanförskap för sårbara grupper. De klassiska invandringsländerna (samma sak gäller för Australien) har valt en lägre trygghets- och beskattningsnivå men får då också en mer dynamisk ekonomi, som inte bara skapar mer jobb åt alla utan också mer tillväxt och välstånd: 1980 hade en genomsnittlig amerikan 3640 dollar mer än en svensk att röra sig med; 2006 var skillnaden 6845 dollar (av samma köpkraft) till amerikanens fördel. För en genomsnittlig fransman hade det gått ännu sämre: från 3811 dollar mindre 1980 till 8263 dollar mindre 2006.
Fattigare men tryggare kan då någon säga till det svenska eller franska systemets försvar, men bränderna som härjade Frankrikes städer för inte så länge sedan och de svenska förorternas bekymmersamma situation vittnar om att inget tryggt samhälle kan bygga på ett växande utanförskap, oavsett hur många bidrag som kan ges och andra åtgärder som kan sättas in för att reparera dess följder.
Jag vill att spanjorerna tänker på allt detta nu när tiderna påkallar viktiga avgöranden, men det vore kanske inte så dumt om också svenskarna tänkte på det.
Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. mauriciojose.rojas@madrid.org
Tryggheten tål inte ökande utanförskap
