Det är något mycket märkligt med Nya moderaternas nyaste utspel. En arbetsgrupp, ”Trygga tillsammans”, med bland andra Peter Norman och Anna Kinberg-Batra har landat i något som anförs som lösningen när M kommit till ”vägs ände” i synen på ägande. Flera av nytänkarnas antaganden är i sig riktiga, men slutsatserna man därav drar måste vara saxade från en helt annan rapport, med helt andra grundantaganden.

I den saluförande debattartikeln på DN-debatt skriver Norman och Kinberg-Batra bland annat: ”Gemensamt ägda bolag kan vara ett viktigt komplement” till privata aktörer. Längre ner i texten följer konstaterandet att ”90 procent av äldreomsorgen och en majoritet av skolorna [drivs] i kommunal regi”. Om det så kallade gemensamma ägandet (det vill säga statligt och kommunalt ägande) ska vara ett komplement är den enda rimliga slutsatsen att det 90-procentiga ägandet bör minska drastiskt.

Men rapportförfattarna landar alls inte där. I stället fortsätter de en stark argumentation som går stick i stäv med de egna slutsatserna. ”Ett viktigt led i Moderaternas fortsatta förnyelse är att ta ytterligare ansvar för kvaliteten och effektiviteten i det gemensamma ägandet och lägga mindre vikt vid drift- och ägarformerna.”

Fine. Ökad kvalitet och bättre effektivitet är på alla sätt önskvärt och dessutom fullt möjligt om uppdraget går till den som gör detta bäst. Om ägarformen verkligen är oviktig, men resultatet avgörande, borde slutsatsen vara att kommunalt eller statligt ägande inte är ett mål i sig liksom att privata företag borde få verka under samma förutsättningar som offentliga aktörer.

Regeringens Välfärdsutvecklingsråd har nyligen rekommenderat tydligare och lika spelregler för offentliga och privata aktörer. En reform som även Trygga tillsammans-gruppen hade kunnat landa i, givet att den vill ”säkerställa väl fungerande marknader med tillsyn och transparens”, som den skriver i artikeln.

I stället för reformidéer om hur det statliga och kommunala blir just komplement, eller hur i dag haltande marknader ges ramverk och förutsättningar för att fungera på ett sätt som kommer medborgarna till gagn, erbjuds väljarna sju punkter snömos. Och en mening om att LKAB, SJ och Sveaskog ska fortsätta i statlig ägo (som något motsägelsefullt följs av att ”ägarformer bör i sig själv aldrig vara det centrala”).

Man verkar mest angelägen att berätta vad man inte är: ”Vi är varken ett parti för enbart privatiseringar eller ett expanderat gemensamt ägande”. Norman och Kinberg-Batra är möjligen trygga tillsammans, men deras slutsatser ger inget betryggande svar på hur ”en god samhällsservice når alla”.