Vidare tycker jag, med goda statsvetenskapliga argument, att nationalstaten utgör god jord för en fungerande demokrati, som jag inte vill underminera. Jag är med andra ord nationalist.
Och trots att jag är ateist, ser jag att Sverige vilar på ett kristet kulturarv som både präglar vår samtid och bör förvaltas.
Jag ser dessutom problem med invandringspolitiken, som urholkar asylrätten och istället ofta ger utrymme åt människosmuggling och fuskare. Enligt Migrationsverket är det numera bara 5 procent av de asylsökande som kan eller vill uppvisa giltig identitetshandling vid ansökan.
Svårigheterna med integrationen framstår tydliga för mig. Dels har vi haveriet på arbetsmarknaden. Mediantiden för en kommunplacerad invandrare att komma ut i arbete är sju år, och för många är det livstids bidragsförsörjning som gäller, enligt regeringen (Prop. 2009/10:60). Detta gör att invandringen totalt sett årligen utgör en ekonomisk belastning på transfereringssystemen om 1,5 till 2 procent av bruttonationalprodukten, alltså mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor, enligt den statliga utredaren professor Jan Ekbergs beräkningar (Eso 2009:3).
Kriminalpolitiskt har det också gått fel. Brottsligheten inom vissa grupper gör att de invandrade, betraktade som kollektiv, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå 2005:17 samt 1996:2) är femfaldigt överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken och fyrfaldigt vad gäller rån och misshandel. Integrationspolitiskt har det också gått snett. Staten har bedrivit identitetspolitik och exempelvis utsett fundamentalistiska islamiska församlingsledare till representanter för en hel invandrargrupp i stället för att betrakta alla invånare som individer.
Dessa problem vill jag se lösta.
Sedan drygt två decennier finns det ett nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, som säger sig kunna klara det, och mycket mer, med ett alexanderhugg. Och i årets val kan de komma in i riksdagen. Jag borde således vara perfekt i målgruppen.
Det finns inte en chans på jorden.
Nyligen presenterade SD sin oväntat omfattande skuggbudget, där det tydliggjordes att partiet både vill behålla Alliansens skattesänkningar och övertrumfa De rödgrönas bidragsnivåer. Man lovar inte fri sprit och bredare trottoarer, men det finns saklig grund för att som exempelvis Expressen kalla beräkningarna ”ett skämt” (3/6).
Komiskt på riktigt blir det när man granskar de argument som SD har finkalibrerat för att tilltala annars disparata grupper. Generellt försöker man ju locka svenskar genom motståndet mot invandring, och grupper som homosexuella, med argumentet att muslimsk invandring kan utgöra ett hot mot deras livsstil. Men man tjusar även vissa invandrargrupper, som kristna assyrier, som fruktar en arabisering. Och samtidigt försöker man värva konservativa muslimer, med argumentet att alla andra partier är för homoäktenskap. ”Muslimerna kommer aldrig att acceptera det. De kommer att rösta på SD” säger Nader Helawi, kristen kaldé från Irak och SD-kandidat i Södertälje, till Sydsvenskan (22/5).
Trovärdighet är inte SD:s starka gren.
Tar man dessutom i beaktande att Sverige redan har en handlingskraftig regering som faktiskt skärpt tillämpningen av straffskalorna, gjort upp med flumskolan, etablerat en arbetslinje, infört regleringar i invandringspolitiken som ger mer av arbetskraftsinvandring, samt tagit Sverige genom en global ekonomisk kris, utan att äventyra några grundläggande fri- och rättigheter, torde det stå klart att en röst på SD inte bara innebär stöd för en torftig, tragikomisk och djupt osympatisk politik. En röst på SD kan också vara en röst på Mona Sahlin.
Vidare ser regeringen migrationens positiva sidor, till skillnad från SD. Att den fria rörligheten är en tillgång, såväl ekonomiskt som kulturellt, om den förvaltas klokt.
Men i botten ligger vad som noteras i Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna (Natur & Kultur). Där redogör journalisterna Mikael Ekman och Daniel Poohl, bägge sedan länge verksamma i den antirasistiska tidskriften Expo, för hur Sverigedemokraterna växt fram ur den svenska naziströrelsen, och hur kopplingarna till den miljön än i dag präglar partiet.
Det gäller inga småsaker. Partiets rötter finns i den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Den förste partiledaren var tidigare medlem i nazistiska Nordiska Rikspartiet. Vid mitten av 1990-talet, när nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson gick med, var SD nerlusat med nazister. Faktum är att andelen kandidater som hade kopplingar till naziströrelsen ökade till 50 procent från valet 1994 till 1998 (det år då resten av SD:s nuvarande ledning hade hunnit ansluta sig).
Såväl valåret 2002 som 2006 kunde Expo avslöja nazistkopplingar bland kandidaterna, om än i avtagande grad. 2008 visade det sig att flera SD-företrädare varit bidragsgivare till nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen och Info 14. Partiets kontaktperson i Västerås gick år 2009 med i nazistiska Legion Wasa. Och under arbetet med boken, som alltså kom ut nu i veckan, visade det sig att SD:s ungdomsförbundsordförande återfanns i kundregistret hos ett företag som mest ekiperar vit makt-miljön.
Jag tror nu inte att vare sig SD:s väljare eller ledning är nazister. Det vore bara fånigt att påstå något sådant. Väljarna är vanligt folk, vilket noggrant beskrivits av Markus Uvell i boken Folkhemspopulismen (Timbro, 2010). De ledande partiföreträdarna har jag själv träffat precis som jag mött andra politiker – det går att föra trevliga och vettiga samtal med dem.
Men det förflutna säger mycket om den idévärld som det nuvarande ledarskiktet har. Det var ingen slump att Sveriges Radio för ett år sedan kunde avslöja hur SD:s ungdomsförbundare hade allsång till den gamla nazistledaren Sven Olov Lindholms kampsång Friheten Leve (Kaliber 5/4-09).
Totalitära strömningar är och förblir av ondo, även om demokratin är stark nog att hantera dem. Att svensken i gemen håller med kan konstateras av hur besvärande det är för Lars Ohly att ha varit bekännande kommunist ända fram tills 2005.
Sverigedemokraterna föreslår en enda lösning. Jobben, brotten, skolorna, vården – allt ska fixas med begränsad invandring. Den tankefiguren beror på att partiets ursprungliga och primära intresse inte är att lösa de aktuella problemen. Partiet är helt enkelt, i hjärtat, emot invandrare.
Det är inte jag.
