På senare tid har Leo Lagercrantz hällt sitt vemod över oss i en följd lysande artiklar om hatet i nätartiklarnas kommentarsfält. Vemodet följer av att han själv länge hade som uppgift att hantera kommentarer för en debattsida som dels bygger på idén om läsarkommentarer, dels som han själv varit med att grunda, nämligen Newsmill.

I förra veckan publicerade Süddeutsche Zeitung en text av Lagercrantz som kretsar kring en sen natt, då han sitter vid datorn och växlar mejl med en upprörd person som fått sin kommentar borttagen. Han kommer småningom fram till varför trollen inte går att besegra: de ger sig aldrig.

Jag blir nästan illamående av att läsa artikeln, och jag tror att varje människa som skriver offentligt och har svarat på ett illasinnat läsarmejl vet exakt vad jag menar. Precis som Lagercrantz skriver är inte problemet att de ber en dra åt helvete. Problemet är att de börjar diskutera sin vridna samhällssyn, och att de är som kardborrar.

Det är lite pikant att han ser tillbaka på sin tid på Newsmill med vad som närmast uppfattas som avsmak, dessutom i en av europeiska gammalmedias mest prestigefyllda tidningar. Så jag slår en signal till den andra grundaren, PM Nilsson, som fortfarande driver Newsmill. Kanske kan jag få honom att rasa.

”Leos frågor är mycket relevanta”, säger Nilsson. Han redogör för internationella studier som visat att hanteringen av kommentarer, genom moderering och registrering, spelar mindre roll för klimatet än den ton som det publicistiska forumet slår an. Kvällstidningarna, med sin ständiga polarisering och hårdragningar, legitimerar genom sitt väsen kommentatorernas anslag.

På Newsmill har man provat olika metoder för att hyfsa trollens beteende, men inget har gett bättre resultat än den senaste tidens medvetna förändring av det som redaktionen själv producerar: ämnesval, skribenturval, rubriksättning. ”Vi väljer att diskutera skolbetyg, hellre än arga utspel, har nästan aldrig namn eller angrepp i rubrikerna längre.”

Om inte sidan är arg och konfrontativ blir inte heller kommentarerna det, alltså. Det låter ganska rimligt. Kvällstidningarna, som under hösten valt att ta större ansvar för sina kommentarsfält, står i så fall inför en svår uppgift.

Min gissning är att problemet inte försvinner med mindre än att anonymiteten på allvar elimineras. På Aftonbladet måste man nu logga in via Facebook för att få kommentera, vilket kan vara klokt (med reservation för kopplingen till ett enskilt socialt medium). Troll spricker i dagsljus. Också den här nätdiskussionen tycks tjäna på att man funderar över hurdana människor är i allmänhet, istället för att försöka konstruera någon speciell sorts nätmänniska.

Om vi inte kan vara anonyma uppför vi oss bättre. Toalettklotter är vanligare än klotter inne i själva restaurangen. Om vi befinner oss i ett sammanhang som kännetecknas av hyfs tänker vi på hur vi uppför oss. Slagsmål är vanligare på hamnkrogar än på lunchrestauranger.

Faktum är att vi förstår nästan allt bättre om vi utgår från att det mesta alltid förblir sig likt.