I Almedalen hade jag nöjet att delta i ett seminarium om Sveriges höga ungdomsarbetslöshet och frågan om det finns något att lära av våra nordiska grannar. Ämnet är sannerligen inte nytt. I valrörelsen 2006 var frågan het och det danska begreppet flexicurity var på allas läppar.
Den danska modellen innebär att det är lätt att förlora jobbet, men graden av socialt skyddsnät är hög. Insatserna kommer fort och ersättningsnivåerna är höga.
Sven-Erik Österberg (S) kunde förvisso se goda ting i flexicurity-modellen, men i den svenska debatten har det ”mest pratats flexi, och inte så mycket security”, menade han. Kritiken mot Las cementerande egenskaper ansåg Österberg vara ganska överdriven och fick medhåll av sin motpart i debatten: Moderaternas Johan Forssell. Även Forssell menade att Las betydelse är mindre än vad som påstås. Där stod de och höll med varandra. Eller ja. Österberg försökte förstås så långt möjligt hävda att de stod jättelångt ifrån varandra, trots att det inte direkt lät så.
Alla i panelen hade dock inte ett revir att bevaka. Med fanns också forskare i ämnet, däribland Mats Peter Klint, Center för arbetsmarknadsforskning vid Aalborgs universitet, som protesterade mot de båda politikernas beskrivning. Nog fanns det, ansåg han, fog för påståendet att svensk arbetsmarknad är stelbent. Visserligen är Danmark bättre på lärlingssystem och kontakt mellan arbetsliv och skola (områden som Alliansen under mandatperioden börjat nysta i) men det är inget kontroversiellt påstående att ett högt och statiskt anställningsskydd slår mot grupper som inte är etablerade på arbetsmarknaden, som till exempel ungdomar och utlandsfödda
Alliansen har fokuserat på att öka drivkrafterna genom att sänka inkomstskatterna och strama åt skyddsnäten. Man har i så måtto fjärmat sig från snarare än närmat sig Flexicuritymodellen. Arbetslinjen har förvisso fungerat bra överlag, men ungdomsarbetslösheten står och stampar och arbetsmarknaden är fortsatt trög.
En relevant invändning som Forssell gjorde var att modellen i Danmark lett till att man istället har Las-konstruktioner inskrivna i kollektivavtalen. Och visst, givet de svenska fackens starka ställning låter det mycket troligt att något liknande skulle bli verklighet också här – om någon regering någonsin skulle få för sig att förändra Las, det vill säga.
Men än sen då? Meningen med kritik mot Las är inte att vara emot alla former av anställningsskydd, det vore absurt. Självklart måste det finnas anställningsskydd på en arbetsmarknad. Men Las är stelbent och tar föga hänsyn till kompetens. Alla är siffror i en kö. Det är dessutom inte osannolikt att Las har ”spökpåverkan” på mindre företag som inte vågar anställa av rädsla för en lag som de inte har tillräcklig kunskap om.
Anställningsskydd är inte lika med lagen om anställningsskydd. En förändrad eller borttagen lag om anställningsskydd innebär heller inte total frånvaro av anställningsskydd. Tvärtom skulle vi rimligen få en mer levande, aktuell och branschanpassad diskussion om vilken flexibilitet och vilka trösklar vi vill ha om frågan fick nytt liv i avtalsrörelser och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
– I den svenska debatten har det mest pratats flexi, och inte så mycket security, sade Österberg. Och visst, det är väl sant. Men det är inte utan skäl. Faktum är att Sverige nu har provat följande kombinationer:
– lite flexibilitet och mycket security
– lite flexibilitet och mindre security.
En sak är ännu oprövad, nämligen mycket flexibilitet.
