Moderaterna har stått i snålblåst på sistone. I opinionsmätningar från SCB, SvD/Sifo och nu senast DN/Synovate har partiet gått tillbaka rejält. Debatten om sjukförsäkringen anses allmänt vara boven i dramat.
Väljer man ett längre tidsperspektiv blir bilden en annan. I SCB:s novembermätning får Moderaterna 26,2 procent och det är på pricken vad man uppnådde i riksdagsvalet 2006. Socialdemokraterna får 36,5 procent mot 35 procent i valet. Mona Sahlin gör än så länge en aning bättre ifrån sig än Fredrik Reinfeldt och den sene Göran Persson, men historiskt sett ligger hennes parti på mycket låg nivå.
Mandatperiodens stora förlorare hittills är Centerpartiet och Kristdemokraterna, som enligt SCB har tappat 2,9 respektive 1,8 procentenheter. Det låter inte så farligt, men det motsvarar 37 respektive 27 procent av stödet.
Vinnarna finns i Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. MP har ökat kraftigt hos alla mätinstitut och är numera tredje största parti med klar marginal. SD särredovisas inte av SCB men ”Övriga partier” går fram och enligt både Sifo och Synovate har SD ökat med minst 75 procent sedan förra valet.
MP och SD är väldigt olika, men de har åtminstone två saker gemensamt: För det första har de inget politiskt ansvar och behöver inte stå upp för några impopulära beslut. För det andra förknippas de väldigt starkt med varsitt frågeområde – miljö och invandring – som dels är heta i samhällsdebatten, dels ligger vid sidan om den traditionella höger-vänster-konflikten om ekonomi och skatter och den offentliga sektorns storlek. Profileringen går hem inte minst bland de yngre. Såväl MP som ”Övriga partier” gör väldigt väl ifrån sig bland väljare under 30 år.
C och KD tar ansvar för allt vad de är värda men otack är världens lön. Bägge har den respektabla ambitionen att vara fullsortimentspartier men har fastnat i den klassiska ”fällan mitt emellan”. De kan inte mäta sig med marknadsledaren bland borgerliga väljare, Moderaterna, och de har inte lyckats koppla greppet om ett tungt politikområde som FP har gjort med skolan.
Maud Olofsson vill göra det rätta i näringspolitiken och Göran Hägglund kämpar på med förnyelsen av välfärden, men deras framgångar har blandats med bakslag och inte räckt till för att ge partierna luft under vingarna. Det har blivit för många enskilda åtgärder och för lite sammanhållet budskap, för många träd och för lite skog.
Hur ska nu deras valår bli? En riktig rysare, som i bästa fall slutar med en suck av lättnad och konstaterandet att valet bara blev en nära-döden-upplevelse? Jag tror att det kan gå bättre än så, och jag är övertygad om att alliansregeringens framtid beror på sådan framgång.
Moderater och socialdemokrater har uppenbarligen bestämt sig för att valet 2010 ska göras till en väldig kraftmätning om sysselsättningen. Valet ska bli en folkomröstning om arbetslinjen, säger Fredrik Reinfeldt. ”Vi ska aldrig mer förlora initiativet om jobben”, dundrade Mona Sahlin på S-kongressen. King Kong och Godzilla laddar för århundradets fajt och bägge är övertygade om att de är på sin mammas gata.
Det är inte tu tal om att M har de bättre idéerna. Regeringen har gjort det betydligt mer lönsamt att arbeta och jobbskatteavdraget får stöd av såväl akademiska ekonomer som Riksrevisionen, samtidigt som S fortsätter att känna starkare för A-kassan än för arbete. Men bättre idéer ger inte alltid större politisk framgång: Jobbskatteavdraget förblir sorgligt okänt och reformerna i socialförsäkringen är lika kritiserade som nödvändiga.
Det kan bli en märklig valrörelse. Huvudmotståndarna kan vara ense om vilken fråga som ska stå i centrum, eftersom båda är stinna av självförtroende. Men det är långt ifrån säkert att väljarna är lika imponerade.
Det är inte ens säkert att väljarna ska se jobbfrågan som den allt annat överskuggande. Bedömare tar det för givet, eftersom arbetslösheten är hög och lär bli högre under 2010. Men ska man tro Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan det vända till det bättre tidigare än man hittills trott, och stämningsläget kan ändras innan förväntningarna börjat få genomslag i verkligheten.
Vem vet: När gonggongen ljuder för Århundradets jobbfajt och King Kong och Godzilla störtar ut i ringen, kan en god del av publiken ha gett sig av till en annan arena.
En del kanske ser på med gillande när Göran Hägglund drar en lans för verklighetens folk. En del kan ha fastnat för nyvässade C-idéer om företagsamhet som ny folkrörelse. Helst vill man se bäggdera våga ta ut svängarna och bäggedera lyckas. Om budskapen från KD och C inte bär är det väldigt stor risk att hela regeringen brister.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
