Göteborgs-Postens artikelserie ”Göteborgs somalier – ett folk i kris” beskrev i höstas (28-30/10) hur en välmenande integrationspolitik skapat en misslyckandets kultur av bidragsberoende och utanförskap. Studieprogrammet Svenskundervisning för invandrare, SFI, har enligt skildringen blivit en fabrik för livslång passivisering, där själva misslyckandet blir grunden för försörjningen. ”De berövas sitt självförtroende och det enda de behöver göra för att få socialbidraget är att gå på SFI och se till att inte bli godkända där”, skrev tidningen.

Detta är nu inte nödvändigtvis något specifikt somaliskt. Det är systemet i sig som skapar bakvända drivkrafter. Om inskrivning på SFI är vad som krävs för bidrag kommer människor som vill ha bidrag att se till att de är inskrivna, vissa för evinnerlig tid.

I går presenterade skolminister Jan Björklund och integrationsminister Nyamko Sabuni SFI-lyftet. Ett nationellt slutprov ska garantera att studieresultaten blir mätbara för de ansvariga och att studiemålen blir tydliga för eleverna och lika över landet. Statskontoret får i uppdrag att granska måluppfyllelsen i SFI, och den nya nationella skolinspektionen ges sanktionsmöjligheter. De dåligt utbildade lärarna ska ges möjlighet till kompetensutveckling.

Det mest kontroversiella i SFI-lyftet rör dock tidsbegränsningen som regeringen vill utreda. Maximalt tre sammanhängande kalenderår ska man få vara inskriven, och har man inte lyckats då får man söka sig till komvux eller folkhögskolor. Lyckas man å andra sidan bättre och snabbare ska en prestationsbaserad SFI-bonus hägra, på ett par tusenlappar.

”Orättvist”, säger så klart kritikerna, eftersom alla människor ju är olika och lär sig olika snabbt. Miljöpartiets talesmän kallar förslaget ”en hållplats på det sluttande planet mot ett samhälle där man låter fördomar bekräftas av politik”, precis som om invandrares problem vore hjärnspöken. Som om tre års betald statligt finansierad språk- och samhällsutbildning, tillgänglig i varje kommun, vore höjden av repression.

Det finns tvärtom anledning att undra om inte redan möjligheten att gå tre år utan kontakt med arbetsmarknaden är särskilt bra. Arbete och egen försörjning är den bästa integrationen. Svensk politik måste komma ur vanföreställningen att invandrare är hjälplösa som barn (precis som om initiativlösa människor skulle kunna ta sig hit alls), och i stället börja behandla invandrare som fullgoda människor med drivkrafter och drömmar.