Traditionerna ändrar man inte så enkelt på

Doften av hundratals stearinljus är stark, och kontrasten mot en becksvart gryning utanför är så skarp, att det tar en stund innan man uppfattar sockenspelmännen. Men man hör stråkarnas klang i de vitputsade stenvalven.

Bänkraderna är väl fyllda. Det är inte så många som bär Leksandsdräkt, men kisar man lite är bilden inte alls långt ifrån den stora oljan som hänger i vapenhuset. Det målaren Emerik Stenberg såg på juldagsmorgonen för drygt hundra år sedan, ser jag.

Leksands kyrka fick sin nuvarande form efter en brand 1709, då det gamla tornet och taket raserades. Det sägs att inspirationen till den karaktäristiska lökkupolen kom från fälttågen mot ryssen. Men här på udden, där Österviken i Siljan bildar inlopp till Österdalälven, har man samlats längre än så. De äldsta gravarna är från sent 1000-tal.

I bänken där jag sitter, har min far suttit. Före honom min farfar. Och före honom min farfars far.Böckerna sträcker sig inte hela vägen, men åtminstone från 1500-talet har mina förfäder, från gården Gudmunds i byn Risholn, tagit sig in till denna plats på kyrkudden.

Det har nog inte alltid skett helt frivilligt. Ingen i familjen idag är väl egentligen troende. Snarare ateister, som jag.

Ändå är platsen, och kyrkorummet, självklart. Inte bara kan jag säga till mig själv att allt jag ser är mitt. Det är jag.

Bröderna Agnas, två av landets bästa trumpetare, är hemma för julottan, och blåser styrka och klarhet till växelsången i Den signade dag. Vi gick i samma skola. Deras far var min fars bäste vän.

Min gamle geografilärare Wessmark går med kollekthåven. Far min köpte hans eka, och den lägger vi forfarande nät med i Hjortnäs. Den är lättrodd.

Prästen, Lautmann, känner jag inte. Det är väl större omsättning på präster än på invånare. Men han verkar inte skilja sig från sina företrädare.

Siljanstrakten är möjligen ovanligt traditionsbunden, men även den som saknar starka band till hembygden torde ha svårt att förneka att det kristna arvet spelar roll, trots att vi lever i världens mest sekulära nation. Kyrkan är en del av, eller kanske en naturlig förlängning av, vår kultur.

I samhällsdebatten utgår man inte sällan ifrån att kulturella identiteter med enkelhet är utbytbara. Att den som flyttar från en plats till en annan med automatik ska ta sig en ny identitet.

Efter Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna (SVT) uppstod exempelvis viss diskussion om att ledare för stora islamiska organisationer i Sverige företräder en tämligen ortodox religionstolkning. Synen på kvinnans underordning, sexualmoralen, och tron att islam är en allt i livet omfattande lära, visade sig stå i motsatsställning till vanligt folks mer sekulära hållning. De som flyttat hit, kanske just för att komma undan religiös dogmatism, kunde inte anses representerade av dessa ledare.

Men det är väl bara om man inbillat sig att kultur är helt betydelselöst som man kan bli förvånad över att även sekulära människor lever och reproducerar den tradition de stammar ur?

Traditionen ändrar man inte enkelt på. Ute flammar lyktor på gravarna. Även på farfars och farmors. Faster måste ha varit här.