Jag har sällan fått så mycket negativ respons från läsare som när jag nämnde i en artikel att jag inte firar jul. Lever man i Sverige som andra generationens invandrare ska man anpassa sig och inte välja bort svenska traditioner, fick jag veta.
När brittiska Labour nu lanserar ett poängsystem för ”förtjänat medborgarskap”, har det av många avfärdats som en flirt just med krafter som inte accepterar att invandrare behåller ett uns av sin gamla identitet i det nya landet. Många menar att det är en eftergift till britter som inte står ut med invandrares främmande vanor, och som vill se tweedkavajer och en stiff upper lip även på nyanlända pakistanier.
Men det är att läsa in för mycket i det förslag som presenterades av immigrationsminister Phil Woolas i måndags. Förslaget innebär att de invandrare som visar ”aktivt motstånd mot brittiska värderingar” får svårare att bli medborgare. Om man däremot lär sig engelska och engagerar sig i samhället genom välgörenhetsarbete kan processen snabbas upp. Men det finns ett viktigt undantag – systemet skulle bara gälla invandrare utan asylskäl, och skulle alltså inte påverka flyktingar eller anhöriginvandrare.
”Om någon ansöker om att bli medborgare i vårt land anser vi faktiskt att man inte bara ska lyda lagen, utan också visa hängivenhet inför vårt land”, förklarade Woolas när han presenterade förslaget i måndags ( Guardian 3/8). Och det finns anledning att vara skeptisk till att medborgarskapet knyts till prestationer på det sätt som Woolas föreslår. Däremot är hans oro för brist på hängivenhet inte obefogad. Det terrorhot som hänger över Storbritannien härrör knappast bara från extremister utifrån, utan från första och andra generationens invandrare som känner avsky inför de värderingar som bär upp det brittiska samhället. Det visade inte minst terrorattentaten mot Londons lokaltrafik för fyra somrar sedan. Och när islamistiska Londonbor protesterade mot de danska Mohammedkarikatyrerna med budskap som ”Freedom go to hell” och ”Prepare for the real Holocaust”, blev det uppenbart att två värderingssystem stod mot varandra även i Storbritannien.
I Nederländerna har man inget poängsystem för medborgarskap. Där får nyanlända invandrare å andra sidan numera se en film med kvinnor som solar topless och män som kysser varandra. Det finns naturligtvis holländare som tycker att det är förfärligt med homosexuella. Däremot tycks inställningen till homosexuella skilja sig påtagligt mellan infödda holländare som grupp, och gruppen invandrare från den delen av världen där homosexualitet fortfarande är straffbart.
Detta är något som europeiska liberaler måste hitta ett sätt att förhålla sig till. Europa har en stor invandring från länder där synen på demokrati, individens frihet och mänskliga rättigheter generellt skiljer sig radikalt från den som gäller här. En generös invandringspolitik måste kombineras med strategier som innebär att vi inte i längden behöver kompromissa med andra liberala värderingar.
Man kan, som många svenska kommentatorer har gjort, avfärda Labours retorik om ”hängivenhet” och ”brittiska värderingar” som främlingsfientligt snömos. Eller som ett sätt att försöka mäta om invandrare är tillräckligt bra på cricket. Men då rycker man också på axlarna åt en fråga som förtjänar att tas på betydligt större allvar.
