Jag brukar stanna till i Kungsan, se på en stund och sedan gå därifrån med en varm och glad känsla inombords. Men ibland slår det mig att blandningen av åkare kan föra tankarna till dem som har försvaret och försvarspolitiken som bana. Då känns det kallare.

Sten Tolgfors halkade in på banan som försvarsminister på ett bananskal i september 2007 och sedan dess har han halkat omkring rätt mycket. Att döma av Opinion 2008 (Styrelsen för psykologiskt försvar) är inte heller det svenska folket imponerat av hans åkning. Visserligen kan Tolgfors finna tröst i att internationaliseringen av försvaret – där och nu – får stöd. Att insatsförsvaret ska kunna användas ”här och nu” vinner också uppslutning, liksom tilltron till att vi ska få hjälp från andra länder i händelse av ett militärt angrepp på Sverige.

Om man ser bortom de breda linjerna blir resultaten annorlunda. 2006 ansåg 44 procent att den förda försvarspolitiken var mycket eller ganska bra. Året efter minskade stödet till 38 procent och i år har det dalat till 27 procent. Det kan jämföras med den av Carl Bildt signerade utrikespolitiken som gillas av 48 procent.

Att Tolgfors verkliga hejarklack återfinns bland vänsterpartisterna, tycker jag understryker det alarmerande i hanteringen av försvarspolitiken. Av de tillfrågade vänsterpartisterna gillar 49 procent försvarspolitiken. Snacka om väckarklocka i julklapp till försvarsministern!

I långa stycken verkar folket ha en mer realistisk syn på läget än eliten. På frågan om vår beredskap för att hantera en militär incident i vår geografiska närhet tror 55 procent att den inte duger. Utvecklingen i Ryssland under de kommande fem åren bedöms som oroande eller mycket oroande av 52 procent (upp 15 procentenheter på ett år). 30 procent lägger pannorna i veck åt att det under samma tidsperiod ska uppstå en väpnad konflikt i Sveriges närhet.

Andelen som anser att den militära situationen i Sveriges närhet kommer att vara otryggare om tio år har ökat med tio procentenheter till 50 procent.

Allt fler ger underkänt för det som är försvarspolitikens utgångspunkt, att försvarsanslagen inte ska öka (alltså minska i löpande priser). Den är felaktig, anser 36 procent av de tillfrågade och vill istället satsa mer på försvaret. Det är en anmärkningsvärd ökning med tolv procentenheter på ett år.

Diskrepansen mellan folket och eliten finns också i synen på svensk försvarsindustri. Den är inte en gökunge som äter Tolgfors försvarsambitioner ur boet, utan 64 procent anser att försvarsindustrin har mycket stor eller ganska stor betydelse för Sveriges förmåga till militärt försvar.

Vi ska inte räkna med att det blir färre felskär med de rödgröna som går i otakt såväl med opinionen som med sig själva. Av de tillfrågade socialdemokraterna önskar 38 procent att försvarsanslagen ska öka (nej till Sahlinlinjen). Bland miljöpartisterna finns det däremot en stark opinion (40 procent) som vill minska anslagen. Det spretar.

Opinion 2008 summerar till en rejäl vurpa för Reinfeldts och Tolgfors försvarspolitik. Det som efterfrågas är inte att försvaret ska hasa omkring som under kalla krigets dagar, men att det dimensioneras och utrustas för hot på närmare håll än i Afghanistan. Och inte ens det klarar man ju.