Idag skulle jag ha återgått i tjänst efter ett par månaders ledighet. Men som SvD redan har rapporterat (23/8) siktar jag istället på att i valet 2010 kandidera till riksdagen, med ett nytecknat medlemskap i Moderaterna i bagaget. Beslutet får konsekvenser, eftersom det inte låter sig förenas med kommenterandet och analyserandet på ledarplats i tidningen.
När jag började i SvD på hösten 1999 härskade ännu Håkan Hagwall på ledarsidan. Min första mödosamt hopknåpade text strimlade han lugnt och metodiskt, varefter han lämnade rummet med en uppmaning som inte gick att missuppfatta: Skriv mindre byråkratiskt, för hundan!
Idealet att använda ett ledigt språk utan att för den skull bli pratig och tappa i stringens har jag därefter försökt att leva upp till. Viss hjälp har jag nog haft av min bakgrund som jurist. Det juridiska språkets krav på exakthet, gärna kryddat med en gnutta humor, sarkasm eller vad ni vill, är en god utgångspunkt för en lyckad ledare.
Det har varit en glädje att få breda ut sig i spalterna om angelägna ting. Inte minst när det har gällt att varna för populism och rena stolligheter i vår lagstiftning. Otyget med symbollagar på jämställdhetsområdet och den så kallade moderniseringen av rättsväsendet och straffrätten är bara två exempel.
En bekräftelse på att jag inte har varit alldeles fel ute kom i förra veckan när Ekot rapporterade om en man som hade friats av tingsrätten, men av hovrätten dömts i sin utevaro till tio års fängelse. Rättsstaten, vart tog du vägen?
När jag började i SvD var Bo Lundgren nyvald M-ledare och sju svåra år återstod till Alliansens historiska valseger. Margareta Winberg satt i regeringen Persson, där hon förordnade att rävar ska ha rätt att ”vara tillsammans med andra rävar, röra sig, gräva och ägna sig åt annan sysselsättning”. Om hon gjorde det som jordbruks- eller jämställdhetsminister låter jag vara osagt. Sedan en tid är hon ordförande i Svenska Spel.
Några år återstod ännu tills det blev skarpt läge i frågan om ett flytande schabrak till jättehotell och badanläggning på Riddarfjärden. Nej, jag skäms inte om jag genom mina ledare bidrog till att stoppa projektet och därmed bevara en obruten vattenspegel också åt kommande generationer stockholmare.
Men idag skriver vi den första september 2009 och det är tid för mig att sätta punkt. Tack kära läsare för tio fantastiska år!
