Alla partier strävar efter så små inkomstskillnader som möjligt. Jag trodde inte att det var möjligt att de finländska moderaternas nr två – utrikesminister Alexander Stubb – skulle fälla de orden, men just så föll de i YLE:s svenskspråkiga valdebatt. Det mesta är möjligt i årets finländska riksdagsval. Stubb beskrev den obligatoriska undervisningen i svenska med samma begrepp som används av dem som vill avskaffa den: tvångssvenskan.
Fallet Stubb är ett exempel på hur Timo Soini och uppstickarpartiet Sannfinländarna i takt med stigande opinionssiffror grep problemformuleringsprivilegiet inför gårdagens riksdagsval. Såväl utgångspunkterna för den politiska diskussionen som den faktiskt förda politiken har redan fått en sannfinländsk touch.
Finlands EU-strategi är att vara med så mycket som möjligt. I strid med denna har Samlingspartiets ledare, finansminister Jyrki Katainen, agerat restriktivt i fråga om stöd till krisande euroländer. Socialdemokraterna har sagt nej.
Förklaringen stavas Timo Soini. Sannfinländarna är bestämt mot och framställde valet som en folkomröstning om euron. På motsvarande sätt har man satt agendan i fråga om invandring och svenska för finländare.
Soini lär fortsätta göra avtryck. 2007 fick populistpartiet 4 procent av rösterna. Nu slår man till med 19 procent. Timo Soini är valets vinnare – om Finland vinner på en mer inåtblickande politik är förstås en helt annan sak.
De finländska väljarna har bjudit på en veritabel valchock. De stora går tillbaka och särskilt hårt är valresultatet för den nuvarande statsministern, Centerns Mari Kiviniemi, som slutar som moloken fyra. S kan andas ut som tvåa. Samlingspartiet blir största parti – men bara marginellt större än Sannfinländarna. Jyrki Katainen får nu såväl statsministerposten som den delikata uppgiften att skramla i hop till en riksdagsmajoritet. Det skulle förvåna om Timo Soini inte finns med i den regeringen.
Sannfinländarna finns i samma strömning som Sverigedemokraterna men är ett parti med en bredare politisk palett och med sina rötter i landsbygdpopulism, inte i en nazisekt. En annan skillnad är att Jimmie Åkesson vill smälta in bland de etablerade politikerna. Soini gör en poäng av att inte vara en del av etablissemanget.
Partiet är i hög grad Timo Soini. Det är svårt att undvika paralleller med Ny demokratis triumfatoriska intåg i riksdagen och den påföljande kalabaliken. När jag frågade Soini om risken för sönderfall avfärdade han problemet. Bland annat pekade han på sitt arbete i den disparata politiska gruppen ”Frihet och demokrati i Europa” i EU-parlamentet som Sannfinländarna tillhör tillsammans med bland andra United Kingdom Independence Party, Lega Nord och Dansk Folkeparti.
Men, tänkte jag, där har det ju just varit problem. Och för partiets föregångare på hemmaplan – Veiko Vennamos Landsbygdsparti – slutade det med konkurs.
Med Soini blir det mer hetta i politiken (Sannfinländarna är det parti som skulle få flest minusröster om valet handlade om det). Men uppriktigt sagt, hur kul är det med ett parti som kryssar mellan främlingsfientlighet och utjämningspopulism? När 300 Sannfinländare kryssade med Viking Gabriella till Stockholm gick man så hårt på grund att riksdagsman Pertti ”Veltto” Virtanens show fick avbrytas.
