Gör något! Ni måste göra något!! Uppmaningarna till Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har stått som spön i backen, och till sist har det olyckliga hänt. De båda regeringscheferna har hållit toppmöte och gjort något. Ja, eller åtminstone sagt något.
Får de sin vilja fram ska Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy börja att leda toppmöten för euroländerna två gånger om året. Bolagsskatten ska samordnas, euroländerna ska stifta grundlag om budgetbalans och det ska bli skatt på finansiella transaktioner.
Det känns inte 100-procentigt säkert att den här åtgärdslistan kan ställa Europas affärer till rätta (om åtgärderna mot all förmodan skulle bli verklighet): Verktygen som kan komma till rätta med euroländernas finanser finns i de nationella huvudstäderna, inte hos Van Rompuy i Bryssel.
Det är viktigare att bolagsskatter är låga och förutsägbara än att de är samordnade. Att hålla budgetunderskottet och statsskulden i schack är något som alla euroländer har lovat för länge sedan – och EU-skatt på transaktioner lär snarare driva transaktioner ut ur EU än resurser in i de statliga kassakistorna.
Men att Merkel och Sarkozy lägger förslag som i bästa fall är ineffektiva och i värsta fall direkt dubiösa är bara en del av Europas problem. En annan del är att dessa ledare – men långt ifrån bara de – skjuter in sig så ensidigt på makroekonomin.
Självklart drar de offentliga finanserna till sig uppmärksamheten när skuldkrisen rasar, och att tackla de akuta problemen är politisk utmaning så det förslår. Men man måste ändå ägna energi och uppmärksamhet åt de långsiktiga frågorna.
Någonstans kommer skuldkrisen ifrån, och det är ifrån skillnaden mellan resurserna som politiker och medborgare i samförstånd har gjort av med och resurserna som ekonomierna har förmått generera.
Även länder med goda tillväxttal kan dra på sig underskott, men riskerna blir sjufalt värre ifall ekonomin står och stampar.
Den europeiska skuldkrisen kan beskrivas i termer av brist på pengar – vilket snarare bör kallas brist på sparsamhet. Men den kan också beskrivas som brist på entreprenörskap, företagsamhet, konkurrenskraft, innovationskraft och produktivitet, det vill säga brist på allt det som ger upphov till växande resurser. De styrandes misstag är inte bara att de har gjort av med för mycket pengar utan också att de har lagt för lite krut på att utmana etablerade intressen, reformera föråldrade skattesystem, avreglera marknader, investera för framtiden och främja företagsamhet.
Europa får sota för att man har tagit sitt välstånd för givet. Det misstaget får inte upprepas.
Sverige klarar sig bättre än många andra men problemet finns även här. Den senaste tidens goda tillväxt är till stor del en uppåtstuds efter finanskrisens fall. Vill vi få en varaktigt gynnsam utveckling måste det näringspolitiska reformarbetet fortsätta, och det känns bra fattigt med halverad restaurangmoms som enda uppslag inför 2012.
Vi är gärna med och försöker att äta Sverige till framgång, men kniv och gaffel får inte bli de enda redskapen i lådan.
