I veckan höll Barack Obama sitt första State of the Union-tal. I detta anförande inför kongressens båda kamrar tecknar presidenten en bild av läget i nationen och sina politiska prioriteringar.
Vi borde importera konceptet till Sverige. Regeringsförklaringarna i all ära: alltför ofta blir de till ett knastertorrt rabblande av vilka propositioner som man sitter och filar på i regeringskansliet. Lite vidare vyer skulle inte skada. Fredrik Reinfeldt skulle till exempel kunna säga så här:
*
Herr talman, fru vice statsminister Olofsson, riksdagsledamöter, högt ärade gäster och svenska folk:
Vi går nu från kvalår till valår. Under 2009 ställdes vårt land inför unika utmaningar. Under 2010 ställs vi i regeringen till svars inför väljarna för hur vi har klarat situationen. Vi går till det mötet med högburet huvud.
Sverige fick en stjärnsmäll när efterfrågan på världsmarknaden vek. I fjol föll BNP som den sällan har fallit förut. Men när det nu ljusnar står vi rustade. I år växer den svenska ekonomin betydligt snabbare än ekonomin i något av EU:s jämförbara medlemsländer.
Vår åtgärdsmix har fungerat. Vi borde ha lagt mer krut på näringspolitiken, men jag är glad att vi inte föll till föga för alla krav på ”stimulanser” från professorer och opposition.
Efter 2010 och 2011 bör vi vara uppe på en högre välståndsnivå än före krisen. Statsfinanserna får tyskar och britter att grönska av avundsjuka, och vi slipper att höja skatten på grund av underskott som riskerar att löpa amok.
Tvärtom ska vi fortsätta den gradvisa lindringen av skattebördan. Vi har hunnit en bit på väg, men vi är långt ifrån klara med att göra ”det långa 1970-talets” övermod ogjort.
Jag påmindes om saken i torsdags morse, när jag satt och bläddrade i en rosa affärstidning. Där bekräftade min egen finansminister att tillväxten är guld värd för statskassan. ”Varje krona som arbetas ihop får vi 63 öre av”, sade han Jag måste erkänna att det fick mig att sätta gröten i vrångstrupen.
Klart att det behövs inkomster till det allmänna, men 63 procents skattetryck på arbete är ju rena rama konfiskationen! Det kan vi inte belåtet notera, det måste vi göra något åt.
Att sänka inkomstskatterna ska ha fortsatt hög prioritet, och vi måste höja ambitionsnivån i att förbättra företagarnas situation. Det är inte bara bra för tillväxten och jobben, det är bra för samhällsbalansen också. Det kan inte vara borgerlig politik att staten ska bli rikare och rikare medan väldigt många människor knappast har några sparpengar över huvud taget, och det är borgerlig politik som vi är valda att föra.
Det är viktigt att erinra sig ibland. Till exempel talar även vi i Alliansen alltför ofta om företagande som om det vore en ekonomisk-politisk åtgärd. Men så fungerar det inte. Företagande beror av enskilda människors mod och beslut.
Man kastar loss från sin anställning. Man sätter huset i pant. Man jobbar långa dagar och utan att få mycket semester eller andra förmåner. Man ger andra människor jobb och en chans att utvecklas och bygga ett liv. Det är stort. Det är värt vår respekt.
Om företagandet går dåligt kan det sluta illa för den som tar risken. Då är det inte mer än rätt att det kan gå riktigt bra om man lyckas. Vi måste en gång för alla inrikta politiken på att bekämpa fattigdom i stället för rikedom.
Över huvud taget måste vi tala mer om hur framtidens välstånd ska skapas. Sjukförsäkring och A-kassa är viktiga för tryggheten, men för att få 75 eller 80 procents ersättning när man inte arbetar ska man ha haft ett arbete till att börja med. Och då gärna ett som betalar skapligt, så att ersättningen räcker en bit.
Idag ägnar vi oproportionerligt lite tid och kraft åt att tala om det kunnande, det näringsliv, den produktiva bas, som gör att vi över huvud taget har råd med generösa socialförsäkringar.
Utan fler entreprenörer och innovatörer, utan välfinansierad forskning och solidare kunskap i skolan, utan energiförsörjning och infrastruktur som håller måttet, blir det klent med både löner och ersättningar.
Jag vet att tillväxtens förutsättningar inte anses vara lika spännande för väljarna som de eviga frågorna om vem som vinner och vem som förlorar och hur mycket. Fast i fortsättningen tänker vi ta mindre hänsyn till det. Jag tror att väljare lyssnar även när deras förtroendevalda talar allvar.
Tillståndet i Kungariket 2010 är efter omständigheterna väl. I höst söker vi stöd för att göra det bättre.
Vårt mål är människors frihet och trygghet. Vårt medel är ansvarsfördelning. Staten gör vad den kan och är bra på. Det övriga tar individer, familjer, företag och föreningar hand om.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
