Högskattepolitiken känns lika kärnsvensk som midsommar och melankoli, men den är ingen urgammal tradition. Under den långa tillväxtperiod då vi blev en av världens rikaste nationer låg skatterna på ungefär samma nivå som i andra industriländer. Vid 1960-talets mitt var skattetrycket fortfarande inte högre än dagens OECD-genomsnitt på cirka 35 procent av BNP.

Högskattepolitiken är ett barn av ”det långa 1970-talet”: av Socialdemokraternas radikalisering och makt respektive borgerlighetens förvirring och vanmakt. Plötsligt fanns inga gränser för hur snabbt samhället skulle politiseras och inga gränser för vad politiseringen fick kosta. Moms, arbetsgivaravgifter och marginalskatter sågs som ymnighetshorn ur vilka ökande resurser för alltid skulle flöda.

På ett enda år, från 1975 till 1976, kunde skattetrycket höjas med 4,7 procentenheter från 45,5 till 50,2 procent. I dag skulle det motsvara en skattehöjning på cirka 150 miljarder på ett bräde! Och skattehöjningspolitiken fortsatte genom hela 1980-talet. Kulmen nåddes först 1989, då skatterna motsvarade 56,5 procent av BNP.

Det talas ibland om nyliberala systemskiftesidéer, men det enda verkliga systemskifte som Sverige har upplevt i modern tid är denna lika forcerade som genomgripande politisering av samhället och medborgarnas inkomster. Det ändrade i grunden balansen mellan stat och individ.

I två decennier har svensk politik handlat om att hantera systemskiftets destruktiva effekter på allt från utbildningssystem och rättsväsende till arbetsmarknad och näringspolitik. Tillväxtkraften hade kvävts och perioden 1970-1995 blev ekonomiskt väldigt svag.

Att Sverige har repat sig har vi ett antal stora och brett förankrade reformer att tacka för: nya ramar för den ekonomiska politiken, nytt pensionssystem, EU-medlemskap, avregleringar.

Men man ska inte glömma att skattetrycket samtidigt lindrats avsevärt. Sedan 2001 har det varit lägre än 50 procent. Under 2008 föll det till 47,1 procent och Danmark blev plötsligt landet med världens högsta skatter.

Ska vi fortsätta den gradvisa utvecklingen bort från det stora systemskiftets övermod eller ska vi tillbaka till högskattelinjen? Onsdagens partiledardebatt handlade i hög grad om detta vägval, för nu kör vänsterblocket hårt med skattehöjningar igen.

Socialdemokraterna nöjer sig med 20 miljarder i ett första steg, men det är tydligt att de vill lägga om rodret och slå in på en skattehöjningskurs. Vänsterpartiet, med sina krav på 55 miljarder mer i skatt 2010, hejar på. Och S skulle inte nöja sig med 20 miljarder om det inte var för den allmänna opinionen. Partiet har bekämpat de senaste årens skattesänkningar och accepterar vad man nu ändå accepterar av fruktan och inte av glädje.

Ökade statsutgifter som betalas med höjd inkomstskatt och höjd skatt på företagande: så ser det rödgröna erbjudandet ut. Det ledde till stagnation under det stora systemskiftets tid, och jag har inte hört några skäl till att det skulle bli annorlunda nu.

Då känns det betydligt mer lockande med fortsatt gradvis lindring av skattebördan, så att vi en dag kan säga att systemskiftet var en parentes och är förbi.

Arbetsmarknaden är det andra stora område där omprövning behövs. Nu senast visar Svante Nycander i sin ytterst läsvärda skrift Sist in först ut (SNS, 2010) att bilden av Las som stöttepelare i folkhemmet utgör rena historieförfalskningen. Det var socialdemokratiska politiker som, pressade av FP och C, drev igenom det lagstiftade anställningsskyddet under 1970-talets början, medan LO länge stretade emot.

Före Las fanns ett välfungerande partssamarbete om hur intressen skulle vägas mot varandra vid uppsägningar. Arbetsgivarna styrde och ställde inte som de ville. Avtal manade bägge sidor till moderation och respekterades. Under åren från Saltsjöbaden till 1970-talet och Las var det bara en handfull ärenden som kom upp i den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden. Klimatet är kallare nu när arbetsgivarna känner sig fjättrade av Las och gör vad de kan för att parera lagens orimliga detaljstyrning.

Nycander vill ha ett nytt huvudavtal som återför ansvaret fullt ut till parterna, och eftersom Las är dispositiv finns inga formella hinder. Beslutet kan fattas direkt. Visionen är en jordnära vardagskonservatism där erfarna förhandlare lägger principerna åt sidan och löser ut knepiga frågor i praktiskt samförstånd. Det är en på många sätt attraktiv idé, men jag tror att värderingsförändringar hos individerna och strukturförändringar i ekonomin – samt den misstro mellan parterna som är 1970-talets draksådd – gör det orealistiskt med en återgång till just det som var. Men att vi kan och bör sätta P även för Lasdelen av det stora systemskiftet, det illustrerar Nycander på ett mycket övertygande sätt.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se