Miljöpartiet gillar inte bilar. Socialdemokraterna gillar makten. Ingen av dem gillar storstaden Stockholm. Det var så följetongen om biltullarna i Stockholm började – och den bara fortsätter.

Trängelskatten har blivit ett ekonomiskt fiasko konstateras i Dagens Nyheter (20/2). Till skillnad från på andra håll är det i Stockholm en skatt som går med förlust; driften, konsulttätheten och byråkratin är förklaringen. Kort sagt, Stockholms biltullar är inte världsbäst utan världens dyraste. Till och med 2006 plöjdes det ned 2,5 miljarder kronor medan intäkterna stannade vid 724 miljoner kronor.

Först 2011 finns förhoppningar om att bilskatten ska generera vinst (till dess står rikets skattebetalare för förlusten). Överskottet beräknas då bli två miljoner kronor – och det lär aldrig räcka till den storsatsning på Stockholmstrafiken som utlovats av billtullskramarna. Ja, om inte skatten höjs dramatiskt…

Projektet var ogenomtänkt och sjösattes för snabbt, säger finanskommunalrådet Kristina Axén Olin i en kritisk kommentar. Stadshusalliansens dilemma är förstås att det är ännu sämre ekonomi att ersätta det med ett nytt.

Billtullsföljetongen inleddes med besked om att det inte skulle bli en ny skatt – som miljöpartiet drev på för att införa. Det löftet gav socialdemokraterna i Stockholm inför valet 2002. Det höll bara över valdagen. För att få med miljöpartiet som informellt regeringsunderlag bestämde Göran Persson att biltullarna skulle införas efter beslut i riksdagen och då började socialdemokraterna i Stockholm omedelbart att älska biltullar.

Den borgerliga oppositionen i Stockholm sade nej och ändrade inte heller ståndpunkt efter det kortvariga trängselskatteförsöket 2006. Försöket uppfattades som en framgång när trafiken minskade och opinionsvinden vände till förmån för den skatten. Ja eller nej? Den för alla mest bekväma lösningen blev att låta billtullarna gå till en lokal folkomröstning.

En annan fråga var vilka som skulle få rösta; alla berörda i kranskommunerna eller bara stockholmarna? Ju fler som skulle få rösta, desto större sannolikhet för att resultatet skulle bli tummen ned. Många kommuner röstade, men det var bara stockholmarnas ja som man brydde sig om. Vi fick ett permanent ekonomiskt fiasko.

Ingen som har suttit i Stockholms bilköer behöver tveka om att trafiken har problem med framkomligheten. Men är det bilarna som är problemet eller den bristande framkomligheten? Trängselskatten pekar ut trafiken som trafikinfarktens sjukdomsorsak – och, ska det sägas, trafiken har minskat. Samtidigt är så kallade miljöbilar befriade från skatten – trots att deras närvaro inte minskar trängseln. Man har alltså kopplat på ett nytt mål som går på tvärs mot det ursprungliga. Att det bara gäller en del miljöbilar understryker hur rörigt allt är.

Alternativet är fortfarande att bygga vägar – som kan vara avgiftsfinansierade – så att köer kan undvikas. Tänk om biltullsmiljarderna istället för att kastas i sjön hade gått till vägutbyggnad.

Det är uteblivna investeringar i vägar som framkallar svordomarna i köerna. Men de borde uttalas med adress till socialdemokraterna som hellre satsat på järnvägar i glesbygd, än på vägar i Sveriges nav. Till och med nu när den borgerliga stadshusalliansen fått trafiksatsningar på spåret, vägrar Carin Jämtin att ställa sig bakom dem.