På årets bokmässa stod Norden i fokus. Den provokativa frågeställning på ett av seminarierna var Finns Norden?

Moderatorn svarade själv på frågan genom att vända sig till panelen med förhoppningen att deltagarna inte skulle säga nej, eftersom det då inte skulle finnas något att tala om. Dagens Nyheters litteraturkritiker Jonas Thente verkade förknippa Norden med något som gav en dålig bismak, något uppifrån (SvD 29/9).

Men om det är något som man främst bör förknippa Norden med är det snarare något nedifrån. I termer av resande, ekonomisk sammanflätning och ömsesidiga värderingar har Norden aldrig varit mer integrerat. Journalisten Bengt Lindroth kallar det ”vardagsnordismen” i sin personligt hållna bok Härlig är Norden (Carlssons förlag).

Lindroth – vars röst många nog känner igen från nyhetsrapporteringen i Sveriges Radio – har under många år haft Norden som arbetsvardag, men han är också en idealist. Han har ett ärende.

Nordismen löper som en röd tråd genom boken, men man behöver inte vara en medentusiast för att tycka att det är god – och väldigt underhållande – läsning.

Den erbjuder en möjlighet att reflektera över det nordiska men på vägen får läsaren också med sig spaningar om de enskilda länderna.

Lindroths väg in i kvintetten av länder går via berättelser om CG Mannerheim, Fridtjov Nansen, Halldór Kiljan Laxness, NFS Grundtvig samt Astrid Lindgren.

Det är ett roligt grepp att med starka personligheter som krok försöka fånga de långa linjerna och därmed även urskilja nationella särdrag som annars kanske döljs i det vanliga mediebruset. Här kan man till exempel bli bekant med ett annat Danmark än den gängse svenska förskräckelsebilden.

Att Norden finns – som ett slags gemenskap och känsla – understryks av att nordbor snarare identifierar sig just som nordbor än européer. Det finns också en påtaglig entusiasm för nordiska lösningar.

Det är som om ”nordisk” utlöser ett närmast automatiskt tryck på ”gilla-knappen”.

Lindroth konstaterar besviket att denna folkliga nordism inte avspeglas i elitsfären, men han erbjuder, som den förhoppningsfulle nordisten, en rad exempel på områden där den nordiska dimensionen i politiken skulle kunna stärkas till gemensam nytta.

Och det utesluter varken ett vaktslående om ”det egna och annorlunda” eller att vara en del av det globala.