Det är särskilt beklämmande mot bakgrund av att Mugabe och hans regim tidigare har belagts med besöksförbud. Han är en levande humanitär katastrof som har lyckats avutveckla ett land med förutsättningar att skapa hyggliga livsvillkor. Istället har Mugabeland blivit en stat där förtryck är det enda som det inte råder brist på. Nu blir han bjuden på middag.

Reaktionen i London blev att premiärministern Gordon Brown inte kommer att delta; Mugabe skyller Zimbabwes alla problem på den tidigare kolonialmakten. Nu höjs krav i Stockholm på att statsminister Fredrik Reinfeldt också ska bojkotta mötet. I stället för att mötas av röda mattan borde Mugabe skickas vidare till den internatio- nella brottsmålsdomstolen i Haag när han landar i Lissabon, säger fp:s bojkottkrävande Birgitta Ohlsson.

Fredrik Reinfeldt har dock redan bokat biljett till toppmötet. Och visst… Sverige har diplomatiska relationer med skurkstater och svenska politiker träffar allt som oftast representanter för stater med politiska system som ger beröringsångest. Det är rutin. Som när näringsminister Maud Olofsson igår på sin Kinaresa sammanstrålade med Kinas vice premiärminister Wu Yi för att få till stånd ett fördjupat samarbete på miljöteknikområdet.

Utrikesminister Carl Bildt ser inbjudan till Mugabe som oproblematisk och ren rutin:

”Men jag tycker kanske att det vore bäst om herr Mugabe ägnade sig åt att vara hemma och ordna upp i sitt land och öppna det för ekonomiska reformer och demokrati.”

Problemet är förstås att Mugabe varken gör det ena eller det andra.

Men man kan tacka ja och säga nej på olika sätt. Det är bra att Reinfeldt vill sätta frågan om mänskliga rättigheter i centrum för toppmötet (det vill vi också se förverkligat). Han skulle dock kunna göra ett viktigt tillägg: att han är lojal med beslutet i EU, men själv helst hade stannat hemma i Sagerska palatset. Det skulle ha varit en politisk markering, men framför allt en förklaring till Sveriges agerande. Och då inte minst mot bakgrund av att Sverige under några decennier var Mugabes bäste vän.

Allt ljus har hamnat på EU:s inbjudan. Bakgrunden finns dock hos gästerna och den destruktiva antikoloniala reflex som kritik från i-länderna utlöser. Det är Afrikanska unionen som har insisterat på Mugabes närvaro: beskedet till EU har varit att alla ska med. Genom att hålla skurkar om ryggen på den internationella scenen förlorar AU i trovärdighet som aktör för demokrati och utveckling. Och det förlorar hela Afrika på.