Andra gången gillt, heter det när det kommer till grundlagsändringar. Och igår fattade riksdagen sitt andra beslut om grundlagsändring. Det första fattades i våras, däremellan har vi haft val. Den 1 januari får vi en ny grundlag.
Det har inte varit mycket medial debatt att tala om, vilket delvis kan förklaras med att gårdagens beslut var sista fasen i en process som har pågått länge. Vid gårdagens omröstning tryckte bara 20 sverigedemokrater nej. Något annat hade förvånat. Nog för att det fanns turer och oenighet i Grundlagsutredningen, som tillsattes av Göran Persson 2004, men till sist kom man överens och när förslaget lades fram stod samtliga sju partier i den parlamentariska kommittén också bakom det.
Våren 2008 rapporterade SvD (2/3-08) att Socialdemokraterna ”säger bestämt nej både till författningsdomstol och att slopa uppenbarhetsrekvisitet”.
I vår nya grundlag finns, tyvärr, ingen författningsdomstol, men uppenbarhetsrekvisitet lyckades borgerligheten och Miljöpartiet förhandla bort. Den segern är större än man kan tro. Hittills har domstolar bara fått överpröva riksdagens och regeringens beslut om de ”uppenbart” går på tvärs med grundlagen.
Nu försvinner detta krav och det betyder i klartext att domstolarnas ställning stärks, liksom deras möjlighet att pröva om nya lagar strider mot grundlagen och de rättigheter den ska garantera oss. Sverige blir mer av rättsstat.
Är grundlagen perfekt nu? Nej, naturligtvis finns det punkter där man kunde ha önskat sig mer. Författningsdomstol fick vi som sagt inte. Skilda valdagar på lokal- respektive riksnivå uteblev också.
Personvalsspärren i riksdagen sänks från åtta till fem procent. När spärren sänks får väljarna mer att säga till om och partierna mindre. Det är bra – och systemet blir mer enhetligt när spärren nu blir densamma som i kommun- och landstingsvalen – men det hade varit önskvärt att partierna hade tagit i mer och släppt mer av makten till väljarna.
Vi regerar vidare, sade Reinfeldt efter höstens val och ekade Göran Persson, som yttrade de där orden efter valet 1998.
I den nya grundlagen görs en omröstning om statsministerns stöd i riksdagen obligatorisk. Denna förändring tolkas ibland som att statsministern avgår efter val, vilket inte stämmer. Det har också sagts att om den nya grundlagen hade varit på plats redan i september, så hade Reinfeldt haft svårare att behålla makten som minoritetsregering. Det är en sanning med modifikation. Teoretiskt sett är omröstningen förstås ett sätt att bekräfta och befästa valresultatet, vilket innebär förändring. Men, de nya reglerna om omröstning innebär inte att riksdagen plötsligt drabbas av hela havet stormar efter varje val. Redan idag kan oppositionen begära misstroendevotum.
Det var trots allt inte otydligt vem som vann och partier är vanligen inte så dumdristiga att de skapar parlamentariskt kaos utan att ha en rimlig utsikt att verkligen ta över rodret. Årets val är därmed ett gott exempel. Visst hade De rödgröna kunnat försöka att ge Reinfeldt ett tjuvnyp, men de hade å andra sidan inga förutsättningar att själva ta över som ännu mindre minoritet. Det är långtifrån självklart att sådana tjuvnyp belönas av väljarna.
