Vad ligger egentligen bakom den upphetsade kampanjen mot företagande och valfrihet i sjukvård, utbildning och omsorg?

Till dels handlar det om hårdför ideologi. Många vänsterpartister har svårt att acceptera marknadsekonomin och det privata näringslivet, men även inom vissa LO-förbund och på den socialdemokratiska vänsterflygeln lever misstänksamheten kvar.

Man känner ingen glädje inför ökad företagsamhet och vill framför allt inte att den ska växa där den offentliga sektorn haft monopol. Inte nog med att företagen betraktas som profitörer och klassfiender. Man har en föreställning om att demokrati är lika med största möjliga kollektiva beslutsfattande och att det pågår avdemokratisering när beslutsmakt flyttas från riksdag och kommunfullmäktige till enskilda människor.

Då kan tyckas svårare att förklara varför LO:s vanligtvis sansade nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har greppat megafonen och börjat driva förbudslinjen. Visst fick han ett beslut om ”non profit-princip” i välfärden som välkomstpresent av LO-kongressen, men det hade han kunnat hantera på fler sätt än att skruva upp volymen.

Fast det blir mer begripligt om man noterar både rubrikerna och det finstilta. Nyligen fick Thorwaldsson lägga ut texten i Ekots lördagsintervju, och lyssnar man noga låter han där mindre som Ohly och Sjöstedt och mer som Sven-Ingvars: ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske.”

Intervjun blev inte Thorwaldssons största stund. Han hade inga belägg för att företagsdriven verksamhet skulle vara sämre än offentlig, han medgav att alternativ är bra för LO:s medlemmar och han erkände att det finns ”många väldigt seriösa företag” i sektorn. Han sade sig till och med vara övertygad om företagarna skulle fortsätta med sin verksamhet även om vinstmöjligheten försvann. Där tilltror han dem större oegennytta än vad jag är benägen att göra.

Thorwaldsson återgav ett samtal med en vd i ett välfärdsföretag, som lyckats förhandla ned ägarnas avkastningskrav till ”tre procent plus inflation och det är klart att då kommer vi ner på vinstnivåer som är mer normala i en verksamhet”. När Ramberg då ställde motfrågan, ”Men ditt förslag är ju noll procent?”, fick han till svar att ”Ja, LO-kongressens förslag är non profit-principen och som sagt, jag vet inte exakt, och vi vet inte exakt vad den betyder…” De hårda angreppen på vinstuttag kom med små brasklappar om att det handlar om vinsternas storlek mer än deras existens.

För den fyrkantige betyder non profit vare sig mer eller mindre än utan vinst, det vill säga avkastning på noll procent. Men Thorwaldsson är tydligen inte redo att binda sig. LO:s non profit-utredning ska inte bara ta reda på hur principen kan införas utan också vad den egentligen innebär.

Vad Thorwaldsson vill ha i sak förblir oklart. Däremot är det glasklart att han vill ha bråk. Han har tagit över en modstulen och sargad organisation och har tacksamt fått fatt i en fråga som kan mobilisera inom de egna leden och ge uppmärksamhet i debatten. Det skapar konflikt med regeringen, men framför allt bygger det upp hans profil inom Rörelsen och inför S-kongressen i maj. Sömniga LO är åter att räkna med och Thorwaldsson blir partivänsterns hjälte.

Vinstförbud är taktiskt lockande. Opinionsmätningarna visar att det finns skepsis mot vinst inom välfärden långt in bland borgerliga väljare. Men det är en sak att domdera i principiella termer. Det är något helt annat att verkligen stänga skolor och vårdcentraler och underkänna de val som hundratusentals elever, föräldrar, patienter och anställda har gjort.

Det är ingen slump att en överväldigande majoritet av tunga socialdemokratiska kommunpolitiker säger nej till vinstförbud när de tillfrågas av Dagens Samhälle (6/9). Det är de som får hantera människors oro och ilska ifall vänsteraktivisterna skulle vinna på kongressen. De är praktiska människor. De vet att man inte får företagsamhetens fördelar om företagen inte får fungera som företag, och de vet att föreningar och kyrkor inte på långa vägar förmår täcka upp ifall företagen skulle försvinna. Nej till företag är i realiteten nej till valfrihet, och det är en strid som man inte vill ha.

Kritik mot välfärdskapitalister innebär riskfritt poängplockande. Att hota hela valfriheten är ett högriskprojekt.

Det vet även Thorwaldsson och så har han inte heller bestämt sig för att våga språnget. Samtidigt är det inte LO utan S som möter väljarna, och det är svårt att både egga och hålla tillbaka en opinion.

Den Thorwaldssonska leken med tändstickor kan sluta med att Stefan Löfven står omvärvd av lågor. Det vore dåligt för S och ännu sämre för förnyelsen av vår välfärd.