Olof Palme, 1968: ”Politik är att vilja”.

Thomas Bodström, 2011: ”Politik är som att cykla”.

Den som är intresserad av socialdemokratins förfall har mycket att hämta i förre justitieministern Thomas Bodströms Inifrån – Makten, myglet, politiken (Norstedts) som nådde bokhandlarna i går. Det är Bodströms andra (!) politiska självbiografi – 700 dagar i Rosenbad kom 2004 – och sträcker sig från från de första rubrikerna om hans ungdoms haschrökning och svarta städhjälp år 2000 fram till Håkan Juholts redan omskrivna utrensningar i partitoppen för bara en månad sedan.

Den tidigare allsvenska fotbollsspelaren och advokaten Thomas Bodström, son till förra statsrådet Lennart Bodström men utan egna politiska meriter, värvades av Göran Persson hösten 2000. Han fick fortsatt förtroende under Mona Sahlin, men lär inte få några nya förfrågningar; Bodström pekar ut Juholt som kuppmakare och bakåtsträvare på ett sätt som omöjliggör en vidare politisk karriär.

Icke desto mindre är Bodström intressant som värdemätare på Socialdemokraternas tillstånd. Hans från ideologi helt befriade karriär visar sig motsvaras av ett lika böjligt inre. Ingen åsikt tycks vara för viktig för att kunna bytas ut. Således kritiserar han huvudsakligen Socialdemokraterna för ”inflexibilitet”. Det är viktigt, menar Bodström, att ”inte låsa sig”.

”Ska vi ha en stark ekonomi får vi inte låsa oss i förväg för skattehöjningar eller skattesänkningar”, skriver han. ”Det är fel att låsa sig för nivåer eller antal dagar” heter det om socialförsäkringssystemen. Och ”det går inte heller att låsa sig för rot- och rutavdrag”. Små detaljer, kan tyckas, men talande för ett parti som helt saknar riktning och formar ståndpunkter efter dagsformen.

”Politik är som att cykla, om man inte rör sig så faller man” skriver Bodström, och råkar därmed summera sin och socialdemokratins maladie.

Boken innehåller förvisso små funderingar kring exempelvis riksdagsarbetet, monarkin, EU, FN eller rättsväsendet, men lejonparten handlar om hur Bodström och andra speglas i massmedierna. Han betygsätter exempelvis landets tyngsta politiska reportrar på en femgradig skala (där Henrik Brors på DN får sämsta betyg och Mats Knutson på SVT bästa – oklart vem som ska känna sig förtalad).

Det är skimret runt politiken, inte själva reformarbetet, som är det centrala: strålglansen, cirkuskonsterna och säljarknepen. Det är rörelse utan riktning, det är skenmanöver, fart utan innehåll, som är Bodströms testamente.


Per Gudmundson