För exakt tio år sedan gjorde Thomas Bodström sin första dag på jobbet som justitieminister. ”Vem är det? undrade många när statsminister Persson presenterade sin nye justitieminister”, skrev Aftonbladet i en artikel med rubriken ”Scoccos kompis har blivit minister”. Artisten Mauro, inte hans bror LO-ekonomen Sandro, kanske man bör tillägga. Snart blev Bodström lika känd som de han umgicks med.

Att Bodström inte satt i riksdagen spelade ingen roll när han handplockades av Persson. Lika lite som avhoppet nu kommer att hindra honom från att bli S-minister i framtiden.

Alla inblandade är tydliga med att Bodström även framöver kommer att spela en viktig roll för Socialdemokraterna. Inte minst Mona Sahlin som närmast tycks se en fördel i att Bodström hoppat av riksdagen: ”Han behöver fria tyglar, det är då han är som bäst.” Och inte minst Bodström själv som redan verkar vara igång och diskutera hur det fortsatta samarbetet ska se ut med Sahlin. Fast mest av allt verkar han sugen på ett ”utlandsuppdrag i en internationell organisation”, ett uttryck som återkommer i snart sagt varje intervju. Han har inget på gång ännu, men… (läser ni detta nås Bodström via Facebook).

Intrycket att Bodström är på jakt efter nya uppdrag stärks när han på bloggen hänvisar till tre socialdemokrater med internationella frågor på agendan: ”Det är naturligtvis en stor fördel att sitta i riksdagen om man ska ägna sig åt politik, men Jens Orback, Jan Eliasson och Margot Wallström har visat att det går att driva frågor framåt även utanför vårt parlament.”

Hur mycket Bodström nu än försöker få det att framstå som att riksdagen har tvingat honom att välja mellan politik och familj var det faktiskt hans eget val att kandidera till en riksdagsplats som han uppenbarligen aldrig hade för avsikt att ta i anspråk denna viktiga höst. Det säger en del om Bodström. Men det säger ännu mer om Socialdemokraterna som var beredda att gå till val med en justitieministerkandidat som skulle tillbringa hösten 2010 i USA. Eller hade han prioriterat bort familjen om han blivit minister?

Jodå, Sahlin lär behöva Bodström. Åtminstone så länge Socialdemokraternas brist på förnyelse gör att han tio år senare fortfarande uppfattas som ett nytt och fräscht alternativ. De sju vallokomotiv som Sahlin presenterade i valrörelsen – idel gamla godingar – visar att Sveriges största parti trots allt har ganska få personer som kan komma ifråga för eventuella ministerposter.

Så medan Socialdemokraterna nu ägnar sig åt det tunga och smutsiga krisarbetet kan Bodström blogga och skriva böcker i Massachusetts.

Kanske får han det där internationella uppdraget och kommer hem med en erfarenhet som både Sahlin och Persson saknade när de valdes till partiledare.