Det är alldeles för mycket fokus på vem du är, istället för på vad du gör. Fritt översatt är det ett av de citat som dröjer sig kvar efter att ha sett Järnladyn, filmen om Lady Thatcher som har Sverigepremiär i dag. Det var övertygelsen om att hon var skyldig att bidra och göra skillnad som var hennes drivkraft. Och drivkraft behövde hon.

Att som Thatcher komma från en vanlig familj och göra anspråk på en plats i det konservativa partiets översta skikt var utmanande på ett sätt som vi tack och lov har svårt att föreställa oss i dag.

Vart än hon kom och vad än hennes politiska linje var blev hon ständigt bemött främst som kvinna, med all den tänkbara raljans och skepsis som det innebar. Bedömd efter vad hon var istället för vad hon stod för. I filmen tydliggörs detta på ett sätt som borde göra vem som helst ilsken och dessutom innerligt imponerad över Thatchers kaxiga trots.

När hon 1979 steg över tröskeln till 10 Downing street var det inte främst hennes kön som fick vänstern och östblocket att hålla andan. Det var hennes politiska och verbala styrka. Detta var en person som gjorde, inte en person som var.

Så mycket av det Margaret Thatcher sade under sina aktiva år gäller ännu och hennes ’’one liners’’ citeras flitigt. Som ’’You turn if you want to, the lady’s not for turning’’ när hon vägrade avvika från kampen mot inflationen. Eller när hon intervjuades i svensk tv och som svar på frågor om Storbritanniens roll i världspolitiken vänder hela frågan till att istället handla om Sveriges ställningstaganden under andra världskriget och upprepar ’’Sweden was neutral’’.

Vi som värdesätter hennes politiska gärning hade möjligen väntat en Thatcherfilm med mindre fokus på åldrandets vedermödor och fler interiörer från de politiska bataljerna, som Thatcher vann såväl på den internationella scenen som på den nationella och partipolitiska.

Sannolikt är det av samma anledning som många håller Thatcher högt som vänstern absolut inte kan fördra henne. Lady Thatcher bröt mot bilden av en konservativ politiker. Hon växte upp i ett familjeföretag där det varje dag var ’’business as usual’’, hon trotsade motgångar och förutfattade meningar och var radikalt envis och drevs av sin övertygelse. Det var en person som såg sig skyldig att engagera sig och att arbeta hårt. På den tiden, ingen vanlig högerböna. En vardagsnära medborgare som följde sin övertygelse och inte behövde ständiga lackmustester i opinionen för att fatta politiska beslut.

Varje gång någon, likt Claes Borgström när han härledde finanskrisen ur branschens mansdominans, påstår att världen vore så mycket bättre om bara kvinnor bestämde är det frestande att instämma. På villkor att kvinnor generellt är som Margaret Thatcher.