Föreställ er att man lyft några av de risigare kvarteren i en gammal sovjetisk industristad och släppt ned dem igen vid en nedisad fjordstrand nästan hundra mil norr om Nordkap. Murriga tegelkaserner står öga mot öga med flagnande längor i trä. En gång fanns ork till utsmyckning och lite färg men sedan dess har det gått ett bra tag. I ett kontorshus gapar fönster svarta efter brand. Hotellet/posten ser ut att behöva gå över vägen till sjukstugan/apoteket. En liten grupp färgglada skoterturister bränner förbi, och över alltsammans vakar VI Lenin från sin sockel.
Stället heter Barentsburg och ligger på Spetsbergen, den största ön i det väldiga Svalbard. Här bor 200 ukrainare och 150 ryssar, varav de flesta är sysselsatta med att bryta kol. Vår värd på platsen, Vitalij, är från Ukraina och Barentsburgare i tredje generationen. I en av sina telegramartade upplysningar – som levereras efter den återkommande upptakten: ”Next information!” – berättar han att det för bara några år sedan fanns mer än dubbelt så mycket folk på plats. Men så brann det i gruvan. Driften återupptogs i fjol höst men produktionen räcker numera bara till att hålla Barentsburg självt varmt och upplyst. Alltsammans har blivit en Ebberöds bank på den 78:e breddgraden.
Eller. Så skulle det vara ifall det egentliga syftet med Barentsburg hade varit att få energi eller tjäna pengar. Men hur mycket Sovjetunionen och Ryssland än må ha uppskattat det lilla överskott som möjligen kan ha genererats, har huvudpoängen med närvaron alltid varit politisk. Svalbardstraktaten från 1920 ger Norge suveränitet, men andra länder har tillträdesrätt och genom bosättningen har Moskva visat flaggan och markerat närvaro.
Och det fortsätter man med. Ett tag svalnade världens intresse för Arktis, när det kalla kriget gick över i vad det nu gick över i, men sedan en tid vänds åter blickarna mot norr. Smältande havsisar och tekniska framsteg har väckt förhoppningar om att resurser ska kunna utvinnas och farleder öppnas på ett sätt som inte bara gör det strategiskt utan även ekonomiskt intressant att vara på plats.
I torsdags tog Sverige och Carl Bildt över ordförandeskapet i Arktiska rådet vid ett möte i grönländska Nuuk, och för första gången sedan rådet grundades deltog USA:s utrikesminister. Det är ingen tillfällighet.
Några dagar före besöket på Svalbard träffade vi den norska utrikesministern Jonas Gahr Støre i ett mötesrum på Stortinget i Oslo. Han påpekade att en öppen nordostpassage förkortar tiden för fartygstransport mellan Rotterdam och Yokohama med 40 procent – och att där är det glest mellan piraterna. Och så noterade han att det finns gott om såväl förnyelsebara som icke förnyelsebara resurser i Arktis. Fiskbestånden är stora och det talas om 22–25 procent av världens ännu ej lokaliserade olje- och gastillgångar.
Sverige prioriterar miljöfrågan högt, men när miljöaktivister och rödgröna politiker uppmanar Carl Bildt att stoppa resursutvinningen i Arktis formulerar de en from förhoppning. Statoil meddelade nyligen att man hittat en större oljefyndighet 200 kilometer från land i Barents hav, och då reagerade Norges rödgröna miljöminister Erik Solheim inte precis med fasa och förtvivlan. Dagens Næringsliv kunde tvärtom sätta rubriken ”Grön glädje över oljefynd”.
Utvinningen ska kunna börja om 6–7 år ungefär samtidigt som produktionen sätter i gång vid det väldiga Sjtokmanfältet norr om Murmansk, det pumpas sedan länge i Alaska och det provborras alltmer intensivt i vattnen utanför Grönland. Oljeolyckor kan ge svåra miljökonsekvenser i det kalla arktiska vattnet, men resurserna utövar en oemotståndlig dragningskraft.
Hillary Clinton far till Nuuk. EU, Japan och Kina vill bli observatörer i Arktiska rådet. Det annars så stillsamma Kanada rustar upp sin marin. Kina startar polarinstitut och placerar forskarteam i Ny-Ålesund på Svalbard, och det borras efter olja och letas mineraler som aldrig förr.
Sommaren 2007 fäste en ubåt ryska flaggan på havsbotten vid nordpolen, vilket ledde till svallande känslor och hårda ord. Det varnades för en konfliktfylld kapplöpning mot Arktis, och visst vore det blåögt att inte förbereda sig för att spänningen kan stiga. Men hittills har det gått lugnt och fredligt till. Det finns internationella regelverk för hur tillgångar på kontinentalsocklar och havsbottnar ska hanteras, och Arktis kuststater har lovat att respektera dem. Norge och Ryssland har till sist kommit överens om hur gränsen ska dras i Barents hav.
Mycket handlar fortfarande om framtiden. Kylan och isen erbjuder trots allt enorma utmaningar, de allra flesta resurserna finns kvar i jorden och bara några få pigga pionjärer inom handelsflottan har tagit sig till Asien längs Sibiriens nordkust. Nordnorska Hammerfest tror på blomstring efter Statoils fynd. Men det lär dröja innan Barentsburg etablerar sig som den höga Nordens Dubai.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
pj.anders.linder@svd.se
