Känslostyrka | Högst medium
Utropstecknet har blivit dålig stil. Sedan halvtannat decennium inbjuder inte de mest drastiska exklamationerna till den kraftfulla avslutning som tecknet erbjuder.
Tidsandan är en pendel. 1980-talet var ett vulgärt decennium. Färgskalan pastellistisk. Frisyrerna voluminösa. Michael Bolton var stor. Ytan av det mänskliga livet tog större plats än vad som försiggick under huden. Därför blev 90-talet grunge och new age. Frågorna blev viktiga. Kurt Cobain var stor.

Personligen föredrog jag glättigheten. Yta är yta, då kan den lika gärna vara glatt. Varför klä livets vemod i svart flor från second hand-affärer? (Tanken att allvarstrenden skulle vara mer äkta än partyeran finner jag skrattretande.)
Någonstans i övergången mellan 80- och 90-talen försvann också utropstecknet. Att skriva en text var att arbeta med ordens nyanser, meningen mellan raderna, kort sagt, det som finns under det synliga. Den som inte förnam övergången till en subtilare tidsanda fortsatte att klämma i med
utropstecken för att understryka budskapets vikt, men visade bara att känselspröten för subtiliteter var trubbiga. Och att textens yta var det som spelade roll för kommunikationen.

Så har utropstecknet blivit ett klassmärke. Konsumbiträdet som annonserar information till kunderna och ovana pamflettförfattare interpunkterar sina ord med utropstecken. I svåra fall med dubbla eller trippla utropstecknen. (OBS!! Vi tar inte emot tomglas!!!)
I den utropsteckenräddes hållning ser man rädslan att uppfattas som omedvetet otidsenlig. Liksom oron att framstå som mindre bildad är det en klassisk ångesthärd. En del av förklaringen torde också vara en tidstypisk beröringsångest inför det patetiska. Ur detta kan man härleda ett helt politiskt universum. En annan gång.