Utan en bred världsåskådning, utan ett ramverk av värderingar, känslor och etiskt laddade funderingar som kommer ur erfarenheten, kort sagt det som tyskarna kallar Weltanschauung, vilar enskilda människors handlingar och ställningstaganden på en mycket lös grund, som hotar att vittra sönder.
Detta förhållande är relevant också för de politiska partierna, för deras åsikter och beslut i snävare sakfrågor.
Den borgerliga alliansen tycks i hög utsträckning sakna ett ramverk av detta slag; det är i alla fall ett sätt att förstå tendensen att på en rad politiska områden stödja sig på sega, värdebefriade nyttoresonemang.
Med en gemensam värdegrund, som är någonting annat än en heltäckande och programmatisk ideologi, skulle man kunna rycka fram i samhällsdebatten med mycket större kraft, stringens och självsäkerhet.
Hur en sådan idémässig fond skulle kunna se ut gav Göran Hägglund en ledtråd till i förra veckan, i ett anförande på Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping.
Helt överrumplande började han plötsligt tala om tänkaren Wilhelm Röpke.
Röpke, som har introducerats för många svenska läsare av Johan Hakelius i den utmärkta boken Förmögen till värdighet (Timbro 1999), var en tysk liberalkonservativ ekonom. Till skillnad från dagens motsvarigheter hade han blick även för andra storheter än siffror och kalkyler. Människor till exempel.
Han såg att den omistliga marknadsekonomin inte frodas i ett klanglöst rum, lossad från sammanhang, utan att fria marknader måste integreras med det goda samhället för att fungera på lång sikt, och då menade han inte framför allt staten utan de civila gemenskaperna. I Västtyskland översattes den tanken efter kriget till den framgångsrika ”sociala” marknadsekonomin.
Men vad Hägglund tryckte på i sitt tal var Röpkes varning för det krattade, centraliserade, förstatligade ”massamhället”, där civilsamhället och demokratins små plattformar har opererats bort och människorna hålls nere av storskalighet, av osynliga politisk-ekonomiska maktbaser.
Det är här klienter växer upp i stället för medborgare.
På svenska har liknande, men inte identiska, varningar framförts av poeten, naturvännen och akademiledamoten Sten Selander, som man kan läsa om i Martin Kylhammars möjligtvis litet bortglömda bok Den okände Sten Selander: en borgerlig intellektuell (Akademeja 1990).
Wilhelm Röpkes idéer skulle kunna bilda en av flera stöttepelare inte bara i en kristdemokratisk Weltanschauung utan i hela Alliansens. Han bugar åt alla fyra håll: småskaligheten appellerar till Centerpartiet, de sociala sidorna både till Folkpartiet och Kristdemokraterna, marknadsekonomin till Moderaterna. Andra tänkare, varför inte till exempel Selander, kan bidra med andra influenser, inspirationer och förklaringar till reformer och ståndpunkter.
Sverige är för all del inte ”massamhället”, men finns det inte en del kusliga likheter?
