Alliansen går redan dåligt i opinionsmätningarna, och efter de nära medarbetarnas vin- och skatteaffärer sargas förtroendet även för statsministern. Det förändrar varken riksdagsmajoriteten eller maktinnehavet, men möjligheterna att omsätta majoriteten i reformer påverkas av vilken uppbackning regeringen har bland väljarna. Behovet av nystart har blivit väldigt stort.

Varför inte börja med självprövning kring just ”nya” och ”moderaterna”?

Det nya i nya moderaterna handlar om framtoning minst lika mycket som innehåll. Fredrik Reinfeldt vill skapa en helt ny bild av sitt parti. Det ska inte kännetecknas av ideologiska värden och vilja till stora samhällsförändringar utan upplevas som vardagsnära, pragmatiskt och med alla hörnen tryggt rundade. Från New Labours handböcker har man lärt sig att det då inte räcker med att förändra sitt budskap; man måste ta aktivt avstånd från det som varit. Det Nya måste på alla sätt visa att man inte längre är Det Gamla.

Kulturrevolution är alltid stort och kontroversiellt, och Fredrik Reinfeldt har varit angelägen om att ha full kontroll. En nära sammansvetsad grupp driver förändringarna, och efter Ulrica Schenströms avgång har den begränsade kretsen blivit ännu mindre.

En god del av Reinfeldts problem ligger i denna kontrollkultur kring Det Nya. Ledningen har ogillat tanken att man ska späda ut sin vision genom att öppna sig för inspel och perspektiv utifrån. Till regeringskansliet har man velat ha folk som är med på båten och inte förknippas med Det Gamla, vilket har lett till att man rekryterat många förhållandevis unga medarbetare.

I statsrådsberedningen är statssekreteraren Nicola Clase ett par månader äldre än statsministern (42), men övriga politiska topptjänstemän är betydligt yngre. De kan förstås vara dugliga ändå, men det vore orimligt att förvänta sig samma auktoritet och rutin som hos kamrater som känt snålblåsten vina runt öronen förut. Krishanteringen hittills bär syn för sägen.

Men när Fredrik Reinfeldt nu söker en efterträdare till Ulrica Schenström har han chansen att tackla flera utmaningar på en gång.

Till att börja med kan han nyrekrytera två toppmedarbetare i stället för en. Då kan den ena hålla rätt på organisation och inrikesfrågor, medan den andra får ta ansvar för regeringens samlade kommunikation. På den punkten finns väldigt mycket att göra.

Om Reinfeldt tar in garvade krafter från sidan kan han inte bara ge ökad tyngd åt statsrådsberedningen utan också starta ett uppbrott från innersta kretsen-kulturen. Det minskar kanske enigheten om Det Nya, men det priset är värt att betala.

Och, om statsministern känner sig riktigt djärv, rekryterar han åtminstone en statssekreterare med anknytning till andra partier än hans eget. Det vore ett helt nytt grepp, men signalvärdet skulle vara enormt.

För det är inte bara ”nya” som har blivit problematiskt utan också ”moderaterna”. Bilden av regeringen har blivit alldeles för mycket ”moderaterna plus tre andra partier” och alldeles för lite ”gemensam Allians”. Det hela blev extra tydligt vid moderaternas stämma, där alliansbudskapen var pliktskyldiga och engagemanget låg i hoppet om ett allt större och mer dominerande (m)ittenparti.

M-fokus på Alliansens bekostnad är ett stort misstag. Nya moderaterna i all ära, det var Allians för Sverige-samarbetet som tog bort den eviga frågan om splittring, imponerade på marginalväljarna i mitten och gav självförtroende till de borgerliga. Äntligen skulle det gamla destruktiva poängplockandet på varandra bli historia.

En nystart för regeringen måste vara en nystart för Alliansen, och det måste finnas centralt placerade personer med auktoritet som har till sin främsta uppgift att tala för helheten och det gemensamma.

Moderaterna kan inte gärna lastas för att de förblir hyggligt stora i mätningarna, men det ger partiet extra ansvar för att backa upp de övriga tre. Att ställa till med skandaler ger ingen sådan assistans. Men det kan besluten i skandalernas kölvatten göra.