Under kalla kriget var Sverige neutralt. Om det inte hade varit för journalister och forskare hade Sverige fortfarande varit det. Det vill säga kvar i myternas värld. Avslöjandena tvingade fram en offentlig granskning. I Fred och säkerhet: Om den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989 återkommer myten i utredningsform.
För ett par år sedan visade Forum för levande historia utställningen Middag med Pol Pot. Den handlade om en grupp svenskar som 1978 reste till folkmordets Kampuchea och var en berättelse om ”ideologisk blindhet” i vänsterrörelsens Sverige. JO ansåg att detta var oförenligt med kravet på att det allmänna ska respektera den enskilda människans frihet. Utställningen gjordes om.
Detta är två exempel på beröringsångesten inför svensk samtidshistoria. Det första rör vad som hände i det fördolda – om gapet mellan å ena sidan svenska politikers självpåtagna neutralitetsgloria och anti-amerikanism, och, å andra sidan, det hemliga nära samarbetet med Natoländer som var vår livlina. Det andra är en påminnelse om den svenska vänsterrörelsens acceptans av förtryckande diktatur om syftet bara var gott.
Birgitta Almgren är professor i historia och har nystat i den del av kalla krigets historia som handlar om Sverige och DDR. För DDR var Sverige ett viktig tyngdpunktsland. Åtskilliga på vänsterkanten såg DDR som en modell – också för ett socialdemokratiskt Sverige. I boken Inte bara Stasi (Carlssons, 2009) visade Almgren hur DDR-diktaturen använde kultur och vetenskap som propagandaredskap. I Förbundet Sverige – DDR fanns både riksdagsledamöter och en biskop. Olof Palme reste dit 1984 och talade om vänskap.
Eftersom de östtyska Stasiarkiven hade öppnats kom Almgren också spioner på spåret. När hon efterlyste samma öppenhet från den svenska regeringen och Säpo blev det dock tvärstopp. Först efter att ha överklagat fick hon – som forskare – rätt till insyn i 57 akter.
I den nya boken Inte bara spioner... (Carlssons) redovisar hon 53 fallstudier baserade både på Säpos och Stasis akter. Alla är dock anonyma. Regeringsrättens dom var försedd med förbehållet att inga namn fick nämnas. Inte heller fick hon ta kontakt med de misstänkta.
Så borde det inte vara.
Vi har rätt till vår historia – och de anklagade har rätt att berätta sin.
