Tänk om facket hade stoppat Broder Daniel

Broder Daniels sista spelning börjar bli välkänd, nu när Broder Daniel forever (Acne, 2009), visats på SVT. De första är mer dimhöljda. Det ikoniska rockbandet grundades redan 1987, men debuten Cadillac kom 1995. I biografin When we were winning (Telegram, 2009) beskrivs ett gig på Hagabion så sent som i april 1994 som ”en av de första gångerna som gruppen spelade inför en betalande publik”. Gaget ska ha spenderats på folköl och möjligen också räckt till ett arvode om 500 kronor för fotografen Martin Norbergs blöta promotionbilder som togs samma natt. Resten är, som det brukar heta, historia.

Men hur hade rockhistorien sett ut om Broder Daniel aldrig fått chansen att spela för folköl och fickpengar? Om ett fackförbund sett till att stänga de ställen som inte erbjöd avtalsenlig lön, risktillägg och ersättning för obekväm arbetstid? Om facket slutit avtal med landets arrangörer om att bara släppa in legitimerade musiker?

Det kanske låter hypotetiskt, men så sent som 1976 kunde det heta så här i kulturdebatten:

”Kulturrörelsen kan i det nuvarande läget inte försörja alla, som arbetar med den, det är helt klart. Därför bör kulturrörelsen i första hand inrikta sig på att ge möjlighet åt dom, som arbetar helt på att försörja sej och sina familjer.

Dom musikföreningar, som vill skära ner kulturarbetarnas gager, istället för att jobba på att göra arrangemang, som går ihop, bör bekämpas av kulturarbetarna och den övriga kulturrörelsen.” (Musikens Makt 9/76)

Debattören – Mikael Wiehe – var inte ensam. I LO:s första kulturprogram från 1971 var man lika mån om att stänga ute dem som konkurrerade om de fackanslutnas och heltidsarbetandes privilegier.

”Amatörgrupper inom musik och teater ska visa upp sig inom slutna föreningssammanhang snarare än i den öppna offentligheten, och bör absolut inte tjäna pengar på verksamheten.”

Det refererar forskaren Rasmus Fleischer i det nya numret av den normalt ogenomträngliga socialistiska idétidskriften Fronesis. Han skriver om fackens och proffsmusikernas ansträngningar att stänga ute amatörer. Artikeln kan ses som en fortsättning på hans bidrag i Mediernas kulturhistoria (Statens ljud och bildarkiv, 2008). Då beskrevs hur facken motarbetade diskotek och synthar för att man ansåg att den tekniska utvecklingen hotade arbetstillfällen (SvD 12/5-08).

”Oorganiserade musiker kallades konsekvent ’svartspelare’ och ’svartfötter’ under sjuttiotalets förra hälft”, berättar Fleischer. Det tycks som ett under att det alls kom fram nya artister i ett sådant klimat.

Men facit har vi. Broder Daniel, och alla dess föregångare, vann. Motståndarna lyckades inte stoppa utvecklingen. Inte inom kulturområdet, i alla fall.

Det märkliga är att samma utträngningsmetoder, samma synsätt på oerfaren arbetskraft, och samma fackliga krav är fullt accepterade i det övriga arbetslivet.